Fertilitetsturistens son

Pappabilen

2012-01-27T08:41:00.001+01:00

NM har en mjuk älsklingsbil som alltid följer med överallt. På senaste tiden har han börjat kalla den för mammabilen. Han har också en liten mjukisbil som samtidigt har börjat gå under namnet bebisbilen. En morgon tittade NM på en annan av sina stora mjukisbilar (ja, han har ganska många...) och sa efter en stunds funderande:
- En papp!
Jag frågade om han menade pappabilen, och det bekräftade han att han gjorde. Som så många gånger förr passade jag på att prata lite om att vi inte har någon pappa i vår familj, men att vi har en mamma, en Frk A, mormor, morfar, en massa morbröder etc. Som vanligt verkar han inte engagera sig särskilt mycket i det.
Men pappabilen har fortsatt att vara pappabilen.
Han vet ju att många av barnen på dagis har pappor, men än så länge har han inte frågat något om varför han inte har någon. Kanske kommer det så småningom? Men jag tänker att det ju är så mycket som olika barn inte har. En del har ingen morbror, andra har ingen kusin och de flesta har ingen Frk A. Och de allra flesta brukar så vitt jag vet inte ägna det särskilt stor uppmärksamhet. Vi får se hur det blir för NM. Jag har iallafall inte längre några som helst problem med mitt beslut kring NMs ursprung. Medan jag funderade och försökte bli gravid med hjälp av donator fanns det ibland en viss oro kring det hela, men nu känner jag mig fullkomligt trygg med mitt beslut och med vår familj. Det hoppas jag att NM också gör, och kommer att göra.Och om inte, så känner jag mig lugn inför att prata om det också.
Vi får se hur historien kring pappabilen utvecklar sig.

Ljuvliga tider

2012-01-24T19:25:00.004+01:00

Nu har den underbaraste av alla barnaåldrar inträtt om man frågar mig. NM är en annorlunda person för varje dag som går. Språket har exploderat. Han överraskar mig plötsligt genom att räkna alldeles själv till tio, utan att jag ens visste att han hade lärt sig det. Han sjunger massor av sånger, även sådana som jag inte kan men som han lärt sig på dagis (och nej, mamma är inte en annorlunda person för varje dag som går... nu säger hon dagis igen). Han hittar på nya lekar och har lärt sig att skrämmas. Han kiknar av skratt när mamma blir rädd. Och så älskar han att pussas.

Det som går mindre bra är ätandet. Han vill inte sitta stilla vid bordet. Han avslutar snabbt sin måltid och ställer sig sedan bredvid och stirrar på min tallrik, maniskt upprepande: äti färdit! äti färdit! Ända tills det faktiskt blir sant. Men idag åt han. Och satt faktiskt kvar på sin stol i hela TJUGO MINUTER! Han fick räkor och rödbetssallad. Han hade gärna velat ha ketchup till också, men det fick han inte.

Han forskar också! 2½ år gammal och nästa raketforskare! Jag hade hängt en galge på ett av trappstegen och han har förundrats över mammas kofta som hängt där i flera dagar. Han har berättat för mig att den är torr, men jag har ändå inte tagit ner den. Idag upptäckte han själva kroken till galgen på en av trappstegsavsatserna när han snabbt, snabbt var på väg till sitt rum för att hämta en fullkomligt nödvändig röd polisbil. Han fick
syn på kroken och pillade förundrat på den märkliga metallgrejen. Sedan kom han ihåg koftan och skyyyyyndade sig nerför trappan för att titta på kroken från andra hållet. Jag blev tvungen att lyfta upp honom så att han kunde detaljstudera anordningen från alla håll. En kjok! En kjok! Han nickade mycket gillande åt den geniala uppfinningen och undersökte hur koftan i sin tur hängde på själva galgen. Kan man tänka sig nåt så spännande som en klädhängare! Det är naturvetenskap på hög nivå, gravitation, hållfasthet, jämvikt... allt!
Jag tror aldrig livet kan vara så intressant som när man är 2½ år!

Inte

2011-12-02T20:57:00.001+01:00

Inte inte, brukar NM säga eller skrika när det är något han inte vill. Jag kan säga inte när det gäller immunitet mot vinterkräksjuka. Fy för fagerlund så vidrigt!

Immun?

2011-11-30T14:16:00.001+01:00

Ja, så här länge har jag iallafall inte känt mig otillräcklig, men bloggstiltjen talar väl för att jag ändå inte har tillräckligt med tid för att skriva, men det är ju ett mindre problem. Egentligen inget alls.

Här i huset härjar magsjukan med NM. Jag har länge misstänkt att jag är immun, för jag brukar aldrig bli sjuk när folk på jobbet däckar runtomkring mig. Och blir jag inte sjuk nu, med en liten som kräks överallt, inkl över hela mig mitt i natten, så stämmer det nog. Spännande väntan.

Otillräcklig

2011-11-10T10:33:00.000+01:00

Lilla NM är sjuk. Igen, igen. Inte roligt. Över 40 graders feber, oro och flämtande andning på nätterna. 39 grader på dagen. Men förvånansvärt pigg ändå. Det är mer än vad man kan säga om mig.
Dåligt med sömn på nätterna. Fullt med tankar på jobbet, där det känns som jag borde vara. Pusslande för att få barnvakt för att kunna åka in och göra de viktigaste mötena på arbetet. Ett stort hus som kräver alldeles vardagligt och allmänt underhåll. Tvätt, disk, mat till barnet och helst mig själv också.
Och därutöver vill jag gärna ha lite socialt liv och kärleksliv.
Jag räcker inte till just nu.
Jag har det bra.
Men jag räcker inte...

Hjulspår

2011-10-26T09:51:00.000+02:00

NM är sjuk och vi är hemma. Emellanåt blir han less på att vara inne och inte må bra och då förvandlas han till ett litet monster. Han balanserar på stolar, soffkanten, kastar saker och tjatar, tjatar, tjatar. När han inte får som han vill blir han vansinnigt arg. Men han accepterar tacksamt - om än under motstånd på vägen dit - att läggas i sängen och lyssna på musik. Samma musik hela tiden, helst dygnet runt. Hjulene på bussen. Jag undrar om det är skadligt att lyssna på samma sång om och om igen. För mamman är det iallafall det. Det känns som melodin gräver djupa och outplånliga vägar och diken i min hjärna.

Lördagslyx

2011-10-08T15:22:00.000+02:00

Mitt på blanka eftermiddagen ligger jag i sängen och har sovit ett par timmar. Frk À och NM är ute någonstans. Jag har varit trött så länge, så detta är så ofattbart lyxigt.

Har så sällan bloggork kvar de stunder på dagen som jag egentligen har tid. Har tänkt på ett inlägg ett tag som jag bara vill skriva ner. Det handlar om saker jag trodde innan jag hade barn. Som barnlös trodde jag att arbetskamrater med barn förväntade sig att jag och andra barnlösa skulle stanna efter arbetstidens slut om det var mycket att göra, trots att de med barn gick hem. Nu när jag själv har barn inser jag att det kanske inte stämde. Jag förväntar mig inget annat än att folk går hem när arbetsdagen är slut. För övrigt funderar jag heller inte så mycket på vem som har barn eller inte.
En andra sak jag trodde innan NM kom var att folk med barn förväntade sig att jag skulle engagera mig i deras barn. Det undrar jag nu om det heller var sant. NM är ju givetvis en självklar person i mitt liv och därför pratar jag då och då om honom, men jag förväntar mig inte att de ska engagera sig mer i honom än i tex mina bröder eller kusiner när jag nå gång ibland nämner någon av dem.
Ett helt oviktigt inlägg, men mina upplevelser av det här nu har varit lite perspektivförskjutande för mig när det gäller hur det kanske egentligen var för en del andra förut...

Kompisar

2011-10-01T19:29:00.000+02:00

Min son börjar få kompisar. Det är underbart att gå till dagis där NMs kompis S står och väntar i fönstret. Så snart de får syn på varandra skrattar de åt varandra och börjar leka. Ibland stampar de i golvet och skrattar. Ibland pekar en åt något håll, och så springer de dit, båda två. Och snabbt vinkar NM åt mig och säger "hejdå mamma!". Jag ska gå. Han är en stor kille. Han klarar sig.
Häromdagen hörde jag honom ha sin första verbala dialog med ett annat barn. En liten flicka som han brukar leka med kom fram till honom. "ny tröja" konstaterade hon. NM tittade glatt på sin tröja, pekade på den med båda pekfingrarna och sa "mommo moffa". Och det var ju sant. Han hade fått den av dem.
Och nu är det bra att ha nåt trevligt att tänka på när vi har ett bakslag och NM vägrar sova pust.

Jaja jag ger mig

2011-08-25T02:25:00.000+02:00

Jag vet att dagis inte heter dagis utan förskolan. Ändå brukar jag säga dagis. Varför? Ja, jag har väl aldrig riktigt fattat vad det skulle vara för fel på det lilla ordet. Ända sedan jag var liten och själv gick på ett sådant har jag älskat det, och nu älskar jag att NM älskar att vara på sitt.
Men så läser jag hos Gullgossens mamma att jag hindrar löneutvecklingen för pedagogerna på NMs "piiiiiip" om jag fortsätter att kalla det för "piiiiip". Och inte vill jag väl det. Jag tycker att de fantastiska människorna som jobbar på både "piiiiip" och förskolan är värda massor av lön, men om nu inte lönesättande klantskallar förstår vilket oerhört viktigt och oändligt ansvarsfullt arbete de har för att jag säger "piiiiip" så kan jag nog minsann säga förskolan.
Nu måste jag sova fast jag visst inte kan så bra just inatt. Det gör både NM och Frk A. Och vi ska alla upp tidigt imorgon. NM ska till förskolan och jag och Frk A ska till våra jobb. Och det är inte för att förlöjliga eller förminska det jag skrivit ovan, för visst förstår jag poängen, men jag kan inte låta bli att undra om jag också skulle kunna höja min lön om jag slutade kalla mig psykolog. Vår lön står i likhet med pedagogernas inte heller i relation till vår utbildningslängd. Så är det ju tyvärr ofta i kvinnodominerade yrken. Att kalla oss alla för män är så klart lite drastiskt, men människor kunde ju vara en början. Eller barnen när det handlar om de små individerna som går på förskolan. Det tycker jag att pedagogerna på förskolan också kunde ta med som en del i det övriga arbetet, för det är alldeles för mycket pojkar och flickor i barnens värld. Fast det blev en utvikning från ämnet. Inte mindre viktig dock.

En helt ny värld

2011-08-17T10:20:00.000+02:00

NM började på dagis igen i måndags. Han ville helt klart gå dit, men var också uppenbart lite nervös - sådär som man kan vara när vardagen börjar igen efter semestern. Men dagen gick finemang, och dagen efter likaså.

Igår när jag hämtade honom var han ute och lekte, och jag hittade honom gungandes på en storbarnsgunga med ett annat litet barn som gav skjuts. Han var jätteglad och ropade "mamma, mamma" när han fick syn på mig.

Han promenerade själv hem. Protesterade inte alls när jag sa att han måste hålla mig i handen när vi gick över vägen. Vi stannade på lekplatsen en stund och lekte med hans kompis Maja. Sedan gick vi hem och lagade mat. NM satt på vuxenstol och jag satt bredvid och gjorde sallad. NM hjälpte till genom att räcka mig olika grönsaker och komma med förslag på en del ganska otänkbara ingredienser. Sedan åt NM sallad med makrill och vegomamma åt sallad med fetaost.

Efter maten pysslade NM med sina bilar och dockor och mamma pysslade med disk och tvätt. NM klarar numer att gå uppför trappan väldigt bra, men eftersom jag vill att grinden ska vara stängd på övervåningen när han springer omkring däruppe vill jag att han ska säga till mig när han går upp. Det gör han inte riktigt än, men jag hör honom när han är på väg så att jag kan gå efter och påminna honom om att ropa på mig när han vill upp.

Klockan halv sex hämtade NM kudde och täcke från vagnen, och sin älskade mjukisbil. Allt skulle uppför trappan och då blev mamma tvungen att hjälpa. När vi kom upp kastade han ner allt i sängen och skulle själv ligga där också. Jag sa att det var för tidigt för att sova, men han envisades med att han visst skulle ligga i sängen och visst skulle ha välling nu.
Så visst. Varför inte. Avklädning, blöjbyte och välling.
Vi sa godnatt godnatt och jag gick ner, helt beredd på att han skulle vilja komma upp snart igen.
Men nej. Det lilla drömbarnet låg och sjöng och filosoferade i två timmar medan jag lite förvirrat tittade på TV och pratade i telefon eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig för.
Jag gick in till honom ett par gånger och såg honom sitta och sjunga bä bä vita lamm för sitt lilla mjukislamm. Halv åtta lade han sig ner och somnade. Sov hela natten och vaknade halv sex. Sedan låg han nöjd kvar i sängen, drack välling och sjöng medan jag duschade och gjorde mig iordning. Därefter hjälpte han mig att duka fram frukost och så gick vi till dagis.
Det är ju helt makalöst enkelt att vara mamma till just det här barnet just nu! Frk A bad mig skriva ner detta så att jag kan läsa det igen någon dag när det inte är fullt lika enkelt ;-)

Bokstäver

2011-07-21T08:22:00.000+02:00

NM kan bokstäver. På dagis finns ett alfabet som klistermärken på deras lekbord. Imorse bad jag honom peka på S, det gjorde han, på A, japp det också, U, inga problem och M, jojomen. Dagisfröken E blev mäkta imponerad. Jag också. Och stolt! Det är inte klokt vad han kan! Han är ju inte ens två år!
Egentligen har jag vetat om det ett bra tag, för han har gjort det förr, men när han bara var ca 1½ trodde jag mest att det måste vara en slump. Det tror jag inte längre. Han kan faktiskt!

Bula och personal

2011-07-20T08:50:00.000+02:00

NM ramlade ur sängen imorse. Jag såg inte hur det gick till för jag var på väg uppför trappan med välling, men jag hörde dunsen i golvet. Oj, vad han var ledsen den lille stackaren. Grät och grät och behövde tröst. Och sen kom bulan. Stor och blå i pannan... Lille killen. Men han hämtade sig snabbt, den här gången också...

På dagis märks det att han är trygg med dem han känner. Under sommaren är det ibland personal från andra förskolor, och igår när jag skulle lämna honom var det bara en inhoppare från ett annat dagis där. En ung tjej som jag rakt av kan säga att jag inte gillar. Jag har bara träffat henne några gånger, men mitt intryck är inte bra. Jag uppfattar henne som alldeles för passiv och tillbakadragen för att iallafall min son ska ty sig till henne. Men igår fanns bara hon till hands. Övrig personal brukar vara helt fantastiska på att hjälpa till med vinkning i fönstret och hejdåritualen. Men den här tjejen stod på avstånd och betraktade när NM blev ledsen för att jag skulle gå. Och när hon skulle försöka göra någon slags insats lyfte hon upp honom på ett lika klumpigt sätt som vilken femåring som helst skulle göra - ett bakifrånlyft under armarna så att han blev hängande från hennes mage och neråt, med fötterna strax ovanför golvet. Det gjorde inte honom lugnare precis. När jag sedan kom ut och skulle vinka till honom i fönstret hade hon lämnat honom ensam där. Och han var otröstlig. Så tycker inte jag att det ska vara när vi skiljs åt. Visst blir han ledsen ibland när jag går, men inte vill jag ha att han får stå där och gråta förtvivlat alldeles ensam!
Så jag gick in och gjorde om. Eftersom det var dags för frukost fick han sitta på sin stol med sin älsklingsbil. Han lugnade sig och vi sa hejdå. Han var förstås inte direkt glad då heller, men det var iallafall ett kontrollerat avsked.
Idag när vi kom till dagis var det annan personal där. Sådana som hälsar ordentligt på barnen och "tar över" så att man lugnt och stillsamt kan säga hejdå och gå, och se att ungen har det bra. Vilken tur vi har att den vanliga personalen är så bra!

Inlägg

2011-07-19T12:32:00.000+02:00

Det finns många inlägg som bara blivit snurrandes i mitt huvud. Har svårt att ta mig tid att sätta mig vid datorn när jag får lite tid över. Men här kommer ett par saker som jag hade tänkt skriva om:

Lägret och språket
Det var jättemysigt och kul att vara på läger och NM älskade det! Framför allt tyckte jag att det var kul att både NM och jag fick se och umgås med så pass många andra barn i hans egen ålder. Det ger lite perspektiv faktiskt, att se vad andra barn kan eller inte kan och få lite inspiration till vad man faktiskt kan börja förvänta och "kräva" av sin egen lilla parvel. Språket är ett område där NM ligger lite eller mycket efter andra jämnåriga. Detta var ju helt väntat med tanke på att han faktiskt har tre språk omkring sig. De ord han hittills säger är allihop på svenska, och det är ju också det språk han hör mest. Men att höra andra barn i hans ålder prata om både ditt och datt fick mig att inse att jag ofta underskattar hans förmågor, och att han förstår så oerhört mycket mer än vad han själv kan uttrycka. Det har gjort våra samtal väldigt intressanta sedan dess. Jag frågar honom om olika saker och det märks att han vill berätta och han har utökat sitt artilleri av gester och ljud. Fler och fler ord blir också begripliga och det är så roligt!

Blöja
En annan sak var att ganska många barn i hans ålder har "börjat sluta" med blöja. Jag tänker inte börja med det så seriöst ännu, utan vänta ett tag till, kanske till nästa sommar. Men lite mer pottsittande har vi börjat införa, och han har fått vara utan blöja efter badet. Jag frågar honom då upprepade gånger om han ska kissa och sitta på pottan. Hittills har han aldrig hunnit fram till den i tid och vi har fått torka kiss från golvet. Att få honom att sitta på pottan och vänta på att han ska kissa är helt omöjligt! Men han börjar fatta grejen med potta och kiss och toalett och så. Häromdagen sa jag till honom att jag skulle gå och kissa. Vid detta meddelande rusade NM ut i köket och jag gick in på toa. När jag satt på toaletten kom NM med andan i halsen och en blöja i högsta hugg. Mycket envist försökte han att stoppa den mellan mina knän. Han tycker det är urtrist när jag går på toa, så kanske vore det en önskedröm för honom, att mamma skulle börja med blöja?

Livet på berget

2011-07-07T22:57:00.000+02:00

Här går livet sin gilla gång och det är mysigt. NM blir mer och mer och roligare och duktigare och älskligare för varje dag som går. Nästa vecka åker vi på läger där han ska få leka med andra Femmisbarn i olika åldrar hela veckan lång och det ska bli jättespännande.

Frk A har fått fast halvtidsjobb i Stockholm från i höst och det är helt fantastiskt. Vi är helt enkelt fenomenala på att få saker och ting att fungera! Snart är det fyra år sedan vi träffades första gången, och även om det väl på något plan sa klick redan då så tog det mer än ett halvår innan vi blev det embryo till vi som nu är VI.

I slutet av månaden åker vi till Färöarna. Sedan är det Pride. NM fyller två år.
Jag tycker att mitt liv är helt underbart och att det är helt mirakulöst hur allting plötsligt blev så bra.
Och kanske låter det märkligt att nämna något så trivialt som en telefon i sammanhanget, men jag har fått en Iphone och jag älskar den!

Så där, så var ett skitnöjt och urtråkigt blogginlägg färdigt.

Fest

2011-07-02T18:49:00.000+02:00

Snart blir det fest på berget. Som vanligt är det inte jag som varit huslig. I alla fall inte så HÄR huslig.

Vi har ännu mer än flytt och förlovning och fyrtioårsfödelsedagar att fira. Frk A har också fått fast jobb. På halvtid. Här. I Sverige.
Hurra vad hon är bra! Och jag är gla´!

Lyx x 1000

2011-07-01T08:40:00.000+02:00

Men det är ju ingen hejd på lyxen här!
Frk A kom sent igår och jag höll mig för ovanlighetens skull vaken ända tills dess! Och trots att vi somnade först vid tolv blev det nästan sex timmars i stort sett sammanhängande sömn. Jag börjar känna mig som en ny människa, eller en nygammal kanske.
Idag är jag ledig. Frk A jobbar, för hon har faktiskt fått jobb här i Stockholm. Jag är så stolt över min fantastiska tjej som gick på en intervju för ca två veckor sedan, och började jobba dagen efter. Bara så där.
Jag har lämnat NM på dagis och gått hem igen. Sorterat tvätt och sitter nu och lyxsurfar med en kaffe. Jag ska in på ett kort möte på jobbet, men sen är jag ledig igen. Kanske får jag äntligen tid att packa upp de sista kartongerna och göra en mer definitiv sortering av saker i klädkammaren än det provisoriska halvkaos som råder därinne just nu.
Förresten har jag nog inte skrivit att dagiskillen nu har vant sig vid sin nya tillvaro och älskar den! Han börjar få små kompisar och blir glad när vi ska gå dit. Inte särskilt ledsen när jag går.
Och gräsmattan och häcken är nyklippt. Imorgon har vi barnvakt och då ska vi ha fest.
Liv liv liv, så skönt!

Ofattbar frihet!

2011-06-30T21:49:00.000+02:00

Jag måste skriva det... att det är något helt otroligt hur mycket min frihet har ökat sedan NM började somna själv! Det blir ca 1½ timme extra egen tid per dag, som är detsamma som 45 timmar i månaden! Mer än en hel arbetsvecka! Och jag vill lova att det känns! Plötsligt har jag energi till att göra något lite mer än de allra nödvändigaste hushållssysslorna.
Först nu vågar jag erkänna för mig själv hur utmattande det faktiskt har varit med våra långa, långa sömnritualer.
Hurra för utveckling!

Livet nu

2011-06-29T18:37:00.000+02:00

Min lilla skruttilutt har intensiva dagar på dagis. Det märks. Han somnar så sött i sin säng på kvällen. Alldeles för sig själv och utan annan inblandning från min sida än att jag säger godnatt godnatt.
Nåja... så smärtfritt går det inte varje kväll. Men några gånger i veckan är ju alldeles tillräckligt underbart!

Livet med det fina lilla underverket blir hur som helst bara mer fantastiskt ju längre tiden går, det måste jag säga. Det är så roligt med hans alldeles egna och mycket intensiva vilja, hans utveckling och förälskelse i hela världen. Och så märkvärdigt att få vara hans huvudguide i tillvaron. Jag hoppas att jag gör det bra. Är iallafall ganska - nästan helt - säker på att jag gör det tillräckligt bra. Och det räcker. Tror jag iallafall.

Och imorgon kommer min stora kärlek hit.
Lycka.

Språklig repertoar

2011-06-12T08:29:00.000+02:00

En gång i tiden kunde jag transkribera ljud till fonetisk skrift, men det kan jag inte längre, och på ett vanligt tangentbord går det förresten inte ändå.

Men om man ändå ska få ner lite av NMs verbala repertoar så här långt så ser det ut som nåt sånt här:
mamma
mommo=mormor
bil/bila=bil/bilar
boll/bolla= boll
dätta=hjärta
vovvo=volvo
emma=hemma
båta=båt/båtar
tut-tut=polisbil/brandbil/ambulans
butta=borta
bä=lamm/bär
bampa=lampa
datte=vatten
buff/buss=buss
titta
bada
gå
sko
ela=lera
babbapa=barbapapa
Listan är inte fullständig, men det börjar bli en del ord faktiskt, och många tecken, även om mamma än så länge behöver vara tolk för att andra ska höra och se vad han säger.

Utkörd

2011-06-05T20:18:00.000+02:00

Att få NM att sova har under många och långa perioder varit ganska tidskrävande. Ett tag körde vi konsekvent med en variant av Baby Whisperer och han lärde sig då att somna "för sig själv", åtminstone någorlunda. Men sedan kom ett bakslag, minns inte längre när, men det är längesen, och jag började återigen att sitta hos honom ända tills han föll i sömn. Det har kunnat ta allt från 15 till 115 minuter, men för det mesta 30-45 minuter. Tidskrävande och ibland frustrerande, men det är det alternativ som fungerat bäst för mig eftersom han de få gånger jag provat något annat har skrikit så genomförtvivlat att det inte känts rimligt. Skrik är en sak, skräckslagen förtvivlan något annat.

I förrgår hände något märkvärdigt! När det var läggdags la jag NM i sängen som vanligt och satte mig på stolen bredvid sängen. Han flög genast upp, mycket ilsket och pekade mot dörren medan han babblade långa haranger. Jag la honom ner igen, satte mig på stolen, samma resultat. Detta upprepades några gånger, tills jag började misstänka att han faktiskt bad mig att gå ut. Jag testade och ojsan... kvar låg lilla ungen och babblade förnöjt för sig själv. Jag la mig på min säng och läste och undrade hur länge det hela skulle vara. Efter en stund började han bli missnöjd och gnälla och jag tänkte att det nog var det, slut på läsfriden för mamma. Jag gick in och hittade honom ståendes i spjälsängen med nalle i högsta hugg. Han gav mig nallen och jag bäddade ner den och sedan NM. Satte mig på stolen.
Men nej! Så skulle det inte gå till. Mamma skulle ut. Så jag gick. Och sötbarnet pladdrade återigen förnöjt. Efter en stund kallade han på mig igen och jag gick in. Bara för att få se de små ögonlocken ramla ner och han sov.

Detta upprepade sig inte igår, då skulle mamma sitta på stolen, men ikväll var det dags att bli utkörd igen. En gång fick jag gå in för att bädda ner nalle och honom igen. Men sedan somnade han.

Mamma är helt förundrad. Och glad. Jag har ibland läst på nätet att man lär sina barn att det är farligt att somna själva om man sitter kvar hos dem, och det har ofta låtit som att man kommer att bli sittande där tills de är tonåringar. Men det verkar som om NM har fattat att det inte är farligt, och nu tycker han visst det är dags att sovandet är hans grej. Åtminstone två kvällar. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Mamma på vift

2011-06-01T19:48:00.000+02:00

Jag insåg i förra veckan att jag inte har varit ensam på nästan två år. Korta stunder förstås, och en del på jobbet sedan jag började där igen. Jag och Frk A har vid enstaka tillfällen haft barnvakt över natten för att roa oss på ett eller annat sätt, men jag har aldrig haft barnvakt för att vara ensam och göra ingenting.
Tills idag.
För idag skulle köket saneras mot småkryp som vi hittat där. Och efter detta får inte barn under tre år vistas i hemmet på 24 timmar. Så NM är evakuerad till mormor och morfar. Själv inledde jag min lediga kväll med att jobba till halv sju. Sedan åkte jag till IKEA och lämnade tillbaka några impulsinköp som jag och Frk A gjorde när vi skulle inreda huset. Där köpte jag också M&Ms som jag började smaska i mig i bilen på vägen hem. Köpte också frysta pizzabitar som jag snart ska äta till middag.
Det känns märkligt att vara ensam hemma. Men njutbart måste jag säga, när jag lyckas övertyga hela mig själv om att NM har det bra där han har det. Med förnuftet vet jag att han har det hur bra som helst. Det är bara blödiga mammahjärtat som oroar sig över att han ska sakna mig något alldeles förfärligt.
Men det är ju bara tills imorgon förmiddag.
Jag ska njuta av detta halva, helt lugna dygn medelst onyttig mat, godis och onödig TV.

Mer om dagis

2011-05-31T14:00:00.000+02:00

Tack för kommentarer! Det känns skönt att få respons på det här som känns så tufft.
Det har varit olika hur personalen meddelar att det går för NM under dagen efter att vi har sagt hejdå. Vissa dagar har han varit ledsen till och från under hela förmiddagen, och varje gång han fått gå ut har han sprungit den väg som jag går när jag lämnat honom på morgonen. Det gör ont att höra.
Men andra dagar, som igår, fick jag veta att ledsenheten gått över så snart jag gått, och sedan hade dagen varit bra. Riktigt bra. NM var också väldigt lugn och nöjd då jag kom, och han visade vad han höll på med (möblera om i kapprummet...)
Så kanske ger det sig med tiden.
Bättre och sämre dagar?

Idag är han dock sjuk igen. Inget dagis då.

To be continued...

Dagis eller dagmamma?

2011-05-30T10:32:00.000+02:00

Stackars, stackars lille kille. Han fortsätter att bli så ledsen när vi kommer till dagis. Och det gör så ont, och sätter också myror i skallen på mig. Ska han gå där? Borde han gå hos dagmamma istället? Hur lång tid ska man ge det?
Jag inser förstås att mer tid är vad som krävs för att veta om det är bra för honom eller inte.
Men hur gör man för att hitta en dagmamma om det på sikt visar sig vara det bättre alternativet? Jag har ingen koll. Är det någon som läser som har det?

Sjuk

2011-05-27T12:47:00.000+02:00

Jag är sjuk. Har gått hem från jobbet. NM är kvar på dagis, han behöver ju vänja sig vid att vara där... Dessutom har jag feber och behöver vila. Men Gud så fel det känns att han är där när jag är här... och fy sjutton så dåligt samvete jag har över det när han är så ledsen när jag går därifrån...
Imorse började han snyfta ganska uppgivet så snart vi kom in och tog av skorna. När jackan hängdes på kroken började han argt babbla, peka på sin jacka och sin överkropp, på skorna i hyllan och på sina fötter och sedan på dörren.
- Mamma, vi ska gå. Jag ska inte vara här!
Det var ju det han sa. På sitt sätt.
Fy tusan så ont det gör.

Hjärtknip

2011-05-24T18:12:00.000+02:00

NM är än så länge en lite skeptisk dagiskille. Varje gång jag pratar om dagis med honom ser han mycket allvarlig ut och tittar noggrant på mig när jag pratar om dagis och allt roligt man får göra där, om kompisarna och de snälla fröknarna.

När det var dags att gå hemifrån imorse talade jag om för honom att nu var det dags att gå ner och ta på skor och jacka och gå till dagis. Först gick han till trappan för att backa ner, men så fick han fart och rusade tillbaka in i sitt rum. Släckte lampan och smällde igen dörren. När jag öppnade den backade han, gestikulerade argt med händerna att jag skulle gå ut, så och babblade han sitt ordlösa men mycket begripliga babbel.
- Jag vill inte gå till dagis. Jag vill vara hemma.
När jag inte gick ut pekade han på gardinen och ville att jag skulle dra ner, och så lade han sig på madrassen som vi läser saga på på kvällen och pekade att jag skulle ligga bredvid. Det skulle vara kväll. Mamma skulle läsa saga. "Vem är arg" var boken han valde, som så ofta när han faktiskt är upprörd, och som han frustrerat ratar när allt är bra.
Men det var inte kväll utan morgon, och det skulle inte läsas saga, utan promeneras till dagis.
Jag tog honom i knät och sa att vi ska gå till dagis. Han satt stilla i min famn en stund och lutade sig mot min hals. Sedan följde han med till trappan och gick med på att åka vagn till dagis.

Lilla, duktiga, stora gubben.
Så ont det gör i mammahjärtat när han sedan gråter stora tårar när jag ska gå. Hur hårt han kramar mjukisbilen jag ger honom som tröst. Hur allvarligt han ser på mig när han vinkar från frökens famn genom fönstret till mig, när jag ler och ler så övertygande jag bara förmår och går med säkra steg därifrån...

Men jag påminner mig om att det enda sätt på vilket jag kan lära honom att våga sånt han oroar sig för, är att visa honom att allt är som det ska, att respektera hans känslor men hjälpa honom igenom dem.
Tusan så svårt.
Men skönt sen när vi träffas igen på eftermiddagen. Hans pussar och kramar och glada skuttsteg när vi går ut från dagisområdet, och han omsorgsfullt hjälper till att stänga grinden bakom oss.
Hejdå dagis. Vi ses imorgon!

Tur

2011-05-16T20:46:00.000+02:00

Tur... att man efter en huvudsakligen sömnlös natt med brännhet liten kille fick sova en timme efter jobbet medan morbror tog hand om barnet. Tur att man har impulskontroll när nattningsproceduren drar ut två-tre timmar på tiden när ens blodsockernivå är nere i skorna och man borde ha ätit för längesen. Tur att man vet att alla människor somnar förr eller senare, även om det ännu inte har hänt i just det här fallet. Tur att jag själv kommer att få sova om ett tag. Och tur att ens eget lilla barn alltid är den sötaste som finns.

Härlig helg

2011-05-15T22:14:00.000+02:00

Dagis hade stängt i torsdags och fredags, så jag och NM roade oss som förr, dvs som under mammaledigheten. Fast nu i Stockholm. Min stad. Det blir något helt annorlunda att vara ledig med barn i ett sammanhang jag känner sedan många år, med välbekanta platser, vänner och bekanta.

I fredags var vi på Junibacken med Gullgossens och Pippilottas mamma. NM njöt i fulla drag. Jag också. Så himla kul tyckte vi att det var. Det gjorde mig inte ens särskilt mycket att jag blev genomblöt på vägen hem då vi hamnade i värsta störtskuren. NM satt torrt under sin plastburqa (vagnens regnskydd) och kanske kunde det vara en affärsidé, plastburqor för vuxna?

Igår var vi på ensamstående-mamma-picknick med en massa barn i ungefär samma ålder. Vi mammor fick kontakt medan vi var gravida och nu var det himlans kul att ses igen och se hur stora alla sötbarnen har blivit.
NM sov lunch i sin vagn, mer lättsövd än någonsin. När vi kom hem var han oerhört gnällig och ville inte på några villkor ha någon middag. Han var varm, varmare, febervarm. Jag förberedde mig på en kräknatt, men så blev det inte. Feber är fortfarande, mer än ett dygn senare, enda symptom. Förutom en hel del pyttesmå röda prickar på kroppen som inte tycks klia. Enligt Google är det tredagarsfeber och bör alltså gå över imorgon eller i övermorgon. Alltså inget dagis för skrutten imorgon. Morfar vårdar barn och mamma går och jobbar. Resten av veckan är Frk A här, men förhoppningsvis är NM snart så frisk att han kan komma till dagis igen. Vill inte att uppehållet ska bli alltför långt så här i början precis.

Idag har jag haft barnvakt hela dagen och ägnat mig åt något mycket efterlängtat. Storstädning! Har städat alla 122 kvadratmetrarna och nu är här så rent och underbart att jag ligger stilla i sängen och bara njuter av tillvaron. Hoppas på att natten blir lugn, men får nog lov att räkna med en del spring in till lillskrutten som gnyr och gnäller i sömnen. Men alltför illa tycks han inte må. Någon enstaka gång hör jag honom sjunga lite för sig själv, och så somnar han om. Sötnosen.

Mat, frustration och mammas problem

2011-05-12T17:38:00.000+02:00

NM är lite lat ibland. Eller "bekväm" är kanske ett mindre värdeladdat ord. Och han har fått lov att vara det. Ensambarn som han ju är, och oändligt uppassad av både mormor och morfar under den tid de har haft hand om honom innan dagisstarten. Om någon leksak hamnar på någon plats där det innebär ansträngning att få fram den vinkar han envetet åt det hållet och förväntar sig att man hämtar den åt honom. När han var mindre gjorde jag det ofta (typ alltid). Inte nu längre. Numera är det så uppenbart en vana och inte ett riktigt hjälpbehov. När han inte får den service han varit van vid blir han antingen väldigt arg, eller så skrattar han och hämtar den själv. Det får vara på vilket sätt det vill för mig, men visst känns det trevligast med det sistnämnda.

Ett annat bekvämlighetsområde är matsituationerna. NM har inte varit särskilt intresserad av att äta själv, och han har sedan han var riktigt liten inte tyckt om att bli kladdig om fingrarna. Han håller upp dem, tittar kritiskt på dem och så har vi lett lite och torkat bort det. Det är ju så gulligt. Eller var... Numera börjar jag tycka att det är frustrerande. Det är ju bara lite kladd. Inget farligt. Slicka bort det, eller låt det vara. Men så tänker ju inte han efter alla dessa månader. Så klart.

Han har också varit väldigt sen med att få tänder, och därför har mat med riktigt fast, eller iallafall hård, konsistens fått vänta lite längre än vanligt. Och på grund av ovan nämnda kladdfobi har jag inte förväntat mig av honom att han ska äta mjuk och kladdig mat själv. Eller orkat? En kombination förstås...

Men nu är NM snart 21 månader gammal. De flesta barn (är jag ganska säker på, visst är det så?) äter själva vid det laget. Och plötsligt vill jag att han ska äta själv. Det säger sig självt att han inte omedelbart kan det bara för att jag vill det. Och efter så här lång tids matning är det också ganska uppenbart att han gärna ser att den proceduren upprätthålls. Varför inte? Om mamma matar kan man ju pyssla med annat skoj under tiden. Brandbilar, elefanter eller flaggor.

Så nu är det nya rutiner som gäller. Jag försöker få honom att äta sin mat själv och jag äter min. Det går verkligen inget vidare och det är oerhört frustrerande. Så till den grad frustrerande att jag blev tvungen att fråga mig själv varför just detta är så frustrerande. I vanliga fall är jag en ganska tålmodig person. Och då kom jag fram till att det nog beror på att han nu går på dagis, och på dagis äter nästan alla barn själva, och pinsamt nog har jag svårt att stå ut med att NM inte kan äta själv när de andra barnen kan det. Jag måste lugna ner mig lite. I vanliga fall bekymrar det mig inte ett dugg om NM är sen med något som de flesta barn klarar tidigare, men just detta drabbar mig tydligen av någon anledning. Så med den insikten avslutar jag med att detta måste förbli mitt problem, inte NMs. Visst måste han lära sig äta själv. Men i sin takt. Inte bara vips över en natt på grund av att mamma väldigt plötsligt tycker att han borde kunna bara för att många andra kan...

Simma lugnt mamma får man kanske säga. Och jobba på.

Men förresten... Ni som har barn i samma ålder, eller som haft det. Hur har ätandet funkat för era små? Och kanske framför allt... hur har det varit om det inte har fungerat enligt era eller andras planer..?

Vi skal i byen!

2011-05-06T16:57:00.000+02:00

Ja, faktiskt! Vi ska ut! Jag och fina, fräcka Frk A!
Med lite vin i kroppen i vårsolen - NM lyckligt avhämtad av mormor och morfar - och med nya, fina, fådda kläder av älsklingen, på min numera ganska smala kropp, känner jag mig glad och upprymd över att vi ska åka in till stan. På kvällen. Dricka drinks. Gå på restaurang. Kanske dansa!
Wohoo!
Kan inte säga att jag direkt har saknat det - jag är liksom mer hemmatypen än utetypen - men nu har jag lust till det, och nu ska det ske. Bra tajming!

Dagiskillen och mamman

2011-05-06T09:15:00.000+02:00

Det går bra med dagisinskolningen. NM är nyfiken och nöjd med att leka med alla spännande saker. Han är också trygg med fröken B som också är hans kontaktperson. Om det är något han vill går han till henne, tar hennes hand och drar henne dit han vill, precis som han gör här hemma med oss. Idag är första dagen som jag lämnat honom där och gått hem. Vi bor ju också precis bredvid, så jag är snabbt där om de ringer.
Duktiga killen, som nu kan ta sig både uppför och nerför trappor, som springer runt och sjunger mamma, mamma och putte, putte, putte. Bland annat. Bil, bil, bil och bilar är andra favoritord.

Frk A är igång och målar i huset. Nu är det tvättstugan som får sig en massa omgångar. För egen del är jag obeskrivligt och urtråkigt trött hela tiden. Jag hoppas på att få mer energi snart, snart. Längtar efter att få sova en hel natt snart igen. Det har inte varit så mycket av den varan på ett tag. NM håller på att få en massa kindtänder på en gång, och det stör givetvis sömnen. Men i eftermiddag kommer mormor och morfar och hämtar NM. Frk A och jag ska ut och äta tillsammans med Marius onklar. En försenad julklapp från dem till oss. Så det blir avsteg från Viktväktarpoängräknandet. Eller rättare sagt är det veckobonusen som utnyttjas.
BMI är nu nere på 23,2. Otroligt skönt!

Stora allvarsdagen - dagisstart

2011-05-02T11:50:00.000+02:00

Dagens dagisstart började med viss dramatik redan klockan fem då NM ramlade ur sängen ner i nattduksbordslådan och fick hela nattduksbordet över sig... Det kunde väl egentligen ha slutat precis hur illa som helst, men tack och lov gick det väldigt bra! Ett minimalt skrapsår på benet bara. Puh!

Vi infann oss sedan på dagis klockan 9 och möttes av en massa barn som skulle ut. Trots full aktivitet i kapprummet var det inget kaos, men jag slogs av att lokalerna är ganska nötta och golvet kallt. NM ville genast runt och kolla på allt nytt, och det var ju också det som var huvudsyftet med dagens besök. All personal vi träffade var väldigt trevlig och hälsade glatt. När vi besökte småbarnsavdelningen intill mötte vi lilla Maja. Hon bor nästan granne med oss och har träffat NM på lekplatsen, och hon har uppenbarligen blivit blixtförälskad. Varje gång hon ser honom stannar hon upp, ler och rodnar och vill sedan inte släppa honom ur sikte. Samma sak nu. Maja är tre år och kan säkert vara en bra liten person att ha i sin närhet.

Vi bor i ett ganska invandrartätt område. Jag skulle gissa att det är ca 50/50 eller nåt sånt, och det märks förstås på barnens och fröknarnas namn, och förstås på språket där svenskan hörs i en mängd olika tappningar. Jag hoppas och tror att det kommer att vara berikande snarare än något problematiskt. Och när det gäller NMs speciella familjesituation hoppas jag också att det kommer att gå bra. Dagisfröken B gjorde ingen stor sak av att NM har en mamma, en extramamma men ingen pappa. Faktiskt blev jag tvungen att uppmärksamma henne på några saker som jag anser är viktigt, t ex just det att jag vill att personalen känner till att han inte har någon pappa och inte slentrianmässigt påstår det i olika sammanhang, att "alla barn har en mamma och en pappa". När jag sa det så förstod hon helt klart vad jag menar, och hon tog emot informationsmaterialet från Femmis och sa att hon också skulle ta upp det med de övriga. Hon sa också själv att familjer ju kan se ut på så många olika sätt, och jag är glad för att det var henne inställning och en verklighet som jag hoppas får finnas och vara synlig i NMs vardag.

Det var en mycket kort första inskolningsdag och det var tur. Efter en dryg timme var NM helt slut. Han ville visserligen inte alls gå därifrån, men när vi väl kom hem och det var dags för vila somnade han på bara några minuter. Och nu ska mamma också sova lite... Det är inte bara för honom som detta är stort...

Det Nya Livet!

2011-04-30T20:49:00.000+02:00

Vi har flyttat nu. Till fina lilla huset på berget. Det känns så fantastiskt skönt att få tillbaka sitt liv, sitt oberoende. Ja, jag har ju varit inneboende de två sista månaderna och det är ett helt annat liv det, ett helt annat liv. Nu blir det vardag på riktigt igen. Rutiner. Egenbestämmande. Eget ansvar. Och... viktigast av allt, frihet!

Frk A är en oehört effektiv kvinna, och på bara några dagar kom vi iordning i huset så att det är beboeligt och mycket mer därtill. Fix både inne och ute. Staket runt trädgården så att inte NM smiter iväg till lekplatsen medan man blinkar till exempel. Det finns massor av barn i det Astrid Lindgren-idylliska området. På måndag börjar inskolning på dagis. NM har fått plats på dagiset som ligger ca 150 meter härifrån. Det ska bli superspännande och jättekul. NM är 20 månader idag. Det är dags!

Livet idag

2011-04-19T18:42:00.000+02:00

NM är en fantastisk liten person. Han kan så mycket. Vill så mycket. Begränsas samtidigt så mycket av allt han ännu inte kan. Men hela, hela tiden händer det saker. Just nu sjunger han sig själv till sömns. Inga ord än. Men melodier, hur gulliga som helst, men sin söta lilla stämma.

Imorgon kommer Frk A. I övermorgon flyttar vi in i huset på berget. Ganska passande för en skärtorsdag.

Och viktväktarnas program är helt underbart. Jag tycker att jag lever som vanligt. Eller rättare sagt, nu lever jag som jag inbillar mig att jag alltid gör. Men uppenbarligen inte gjort på länge. För jag går ner. Nytt BMI är 23,7. Så vansinnigt skönt på alla sätt och vis!

Och ja, jag har nog världens tråkigaste blogg. Men det gör inget. Inget alls.

Semester och återkomst

2011-04-13T15:35:00.000+02:00

Vi har varit på semester, NM och jag, med hela Frk Aprilsläkten. Frk A har nämligen fyllt 40 år.
Fem dagar i feriehus i Danmark. Mycket mysigt. Ända till den näst sista natten då jag drabbades av magsjuka. Frk A blev dålig ett halvt dygn efter mig, men inte lika illa. Det var tur att det inte var igår vi skulle åka hem, det hade jag aldrig klarat. Men idag gick det bra. Fick assistans hela vägen, vilket inkluderade ett par turer med de där skojiga små bilarna de har på Kastrup. NM var salig. Rullstolsfärden på Arlanda var inte fullt lika glamorös. Men nu är vi tillbaka hos mormor och morfar.
Om bara en vecka nu kommer Frk A hit, och så flyttar vi in i Huset!

Ilska mot tillvarons beskaffenhet

2011-04-04T11:20:00.000+02:00

De senaste dagarna har mitt huvud och hjärta varit delvis ockuperat av en Femmisväns olycka. Vi fick kontakt för snart fyra år sedan. I början av maj fick jag ett missfall i vecka 12+nåt. Hon gjorde sitt första försök på dansk klinik i maj, och jag mitt första i juni. Hon är tio år yngre än jag och jag var övertygad om att hon skulle lyckas bli gravid före mig. Jag var lite avundsjuk på det. När tiden gick, med tidiga missfall för oss båda fortsatte jag, med statistiken som stöttepelare, att vara säker på att det skulle gå bra för henne mycket snart, medan det för min del blev mer och mer tveksamt. Vi trampade på och jag passerade 37 och 38 år. Men några dagar före min 39-årsdag föddes min son. Hon väntade fortfarande. Äldre, men fortfarande så biologiskt ung.
Och så lyckades graviditeten för henne bli mer bestående till slut, och det var verkligen, verkligen på tiden!
Det gör så fruktansvärt ont i mig för hennes skull, att det då ändå skulle sluta så här även denna gång. Det är så grymt, så vidrigt orättvist. Statistik är skit när det handlar om individer, och rättvisa finns inte i världen. Det borde så klart inte vara någon nyhet, men ändå är det svårt att acceptera och mitt hjärta vägrar att förlika sig med det.
Jag vill ha rättvisa, jag vill ha lyckliga slut! Och jag vill inte ha bottenlös smärta för någon på vägen.

Uppdatering

2011-03-26T12:43:00.000+01:00

Jag har gått med i viktväktarna online, och den första riktiga poängveckan var mycket lyckad. Trots att jag tycker att jag lever nästan precis som vanligt, bara med inriktning på det lite sundare förutom i undantagsfall så visade vågen på minus 1,8 kg på bara en vecka. Mitt nya BMI är nu 24,5. Det artar sig!

Frk A har varit här och det är som alltid så fantastiskt skönt att få ha den där vardagliga tiden ihop. Och så har vi fått besked om att vi får flytta in i huset redan i slutet av april! Så vi har handlar målarfärg, bokat flyttfirma och ska hitta någon som kan renovera ett av badrummen och inreda tvättstugan. Roligt, roligt och roligt! När allt faller mer på plats hoppas vi på att Frk A kan hitta ett halvtidsjobb i Stockholm, och så kan vardagen igen kanske kännas ännu lite vardagligare.

En annan stor sak är att NM har fått dagisplats i början av maj. Och lyckligtvis är det så att Frk A är här en av inskolningsveckorna, så att hon också kan vara delaktig i den. Stora, spännande och fantastiska livssaker.

Och till sist är det jobbet. Jag stortrivs och är så glad att vara tillbaka.

Så där. En uppdatering på några av de allra viktigaste sakerna i livet just nu.

25.0

2011-03-17T06:34:00.000+01:00

Det är mitt BMI för dagen. Hurra! Det går åt rätt håll!
Första veckan går ju alltid snabbast, och det är nu den tålamodskrävande tiden börjar.
BMI 23 är målet. Det är 6 kg dit. Kan 12 veckor vara realistiskt tro...?

Ljusning och uppryckning

2011-03-16T12:36:00.000+01:00

Idag är ryggen mycket bättre! Jag kan röra mig i stort sett obehindrat och jag andas ut! Ont gör det förstås, men jag KAN och det är underbart. Igår var jag lite rädd för framtiden. Funderade över vad som skulle hända om jag faktiskt inte skulle klara av att ta hand om NM ensam efter att vi flyttat. Så jag undersökte litegrann vad det finns för möjligheter till hjälp, utöver att "belasta" familj och vänner. Och faktiskt så har man möjlighet att få hjälp i de flesta kommuner om man under en period inte klarar av att på egen hand sköta om sitt barn. Det känns som en stor trygghet att veta om det, även om jag verkligen hoppas att vi aldrig ska behöva använda oss av sådan hjälp.

När jag nu på allvar tvingas ta itu med att reparera ryggen så har jag gjort en uppryckning på matfronten också. Det har varit mycket slarv- och tröstätande ända sedan vi bestämde oss för att flytta från Köpenhamn. Nu är det slut med det. I september hade jag ett BMI på 24,1. Inte helt som jag vill ha det, men helt okej. Förra veckan låg det på 25,6. Inte alls som jag vill ha det! Så jag har skärpt ihop mig. Jag kör viktväktarmenyer på egen hand och räknar med effekt inom kort.
Fortsättning följer!

Konvalescent

2011-03-14T19:24:00.000+01:00

Vi hankar oss fram, jag och NM, med ovärderlig hjälp av mormor och morfar. Jag skulle aldrig ha klarat att vara ensam med NM så som min rygg (inte) fungerar nu... Men idag har jag kunnat gå hjälpligt utan kryckor. Tack och lov för det. Kan lugnt säga att det var rejält ångestskapande att inte kunna!

NM har varit gladare och mindre undrande idag. Han verkar snabbt ha accepterat att mamma inte kan lyfta honom. Istället klättrar han upp till mig när jag sitter ner och överöser mig med sina små gulliga pussar, och han vill ligga länge, länge på min arm på kvällen och gosa och läsa sagor. När mysnattningen är över är det dock morfar som får lov att lägga NM i säng. Det känns lite sorgligt och jag saknar det, men jag kan ju inte just nu.

På torsdag har jag fått en tid hos sjukgymnasten. Ser fram emot att få ordning på det här!

Och så till en mycket glad nyhet! Vi får tillträde till huset redan den 20 april! Bara en dryg månad kvar! Vi har lite att fixa med därinne innan själva inflyttningen, men nu har vi iallafall snart ett alldeles eget hem igen! Hurra!

Stackars oss

2011-03-13T16:30:00.000+01:00

Idag blev det dags att åka till akuten igen med min rygg. Den här gången kunde jag inte ta mig dit själv. Jag kunde inte gå för egen maskin!
Röntgensvaret var klart och det är inget alarmerande diskbråck i dagsläget som kräver operation (thank God!), men ett antal disksänkningar i ländryggen. Otäckt. Och förbaskat ont. Som att ha en kaststjärna snurrandes med svanskotan som nav. Har fått kryckor och ännu mer smärtstillande, samt blivit sjukskriven en vecka och fått remiss till MR för att se bättre vad som egentligen hänt.
Skittrist alltihop. Ska vara vaksam på om jag får problem med att kissa. Isåfall ska jag komma tillbaka.
Fy fabian vad jag inte tycker om det här!
Imorgon ska jag boka tid hos sjukgymnast. Nu ska den här ryggen stärkas och friskna till. Basta! Så här kan ju inte NM ha det. Och inte mamma heller förstås. Men det känns allra värst med tanke på NM. Som det är nu kan jag omöjligen ta hand om honom själv, och han blir jätteledsen när jag inte kan lyfta upp honom eller följa med honom dit han vill... Fy så sorgligt.

Att jobba

2011-03-11T05:53:00.000+01:00

Biltricket fungerade även idag. NM skrattade lyckligt när mamma for iväg i bilen. Tur, för man kan ju inte köpa ny bil varje dag.
På väg till jobbet igen. Väskan laddad med pannkakor till lunchen.
En fantastisk sak med att komma tillbaka till jobbet är att jag än så länge har överblick över precis allting jag har att göra. Det är en lyx som jag vet kommer att försvinna efterhand, ju mer saker jag blir involverad i. Men än så länge har jag koll på allt, och alldeles lagom mycket tid för att slutföra. Och än så länge tycker jag att alla mina kollegors små avigsidor är charmiga och inte alls irriterande. Hoppas det får hålla i sig länge för det är väldigt behagligt!
Och idag är det fredag. Sedan helg! Se där, ytterligare en fantastisk sak med att jobba!

Pannkaksförmån

2011-03-10T14:26:00.000+01:00

En kollega till mig berättade häromdagen att hon och hennes familj ända sedan barnen föddes äter pannkakor en dag i veckan.
Vilken otrolig förmån med att få barn! Helt klart en som jag kommer att utnyttja. Jag älskar pannkakor.

Bara liv i största allmänhet

2011-03-10T05:58:00.000+01:00

Den förlängda helgen tog slut igår och jag körde Frk A till Arlanda. Men det var inte särskilt sorgligt eftersom vi var eniga om att hon nu bara åker dit och jobbar en vecka, sen kommer hon tillbaka igen. Och om inte alltför många veckor får vi tillgång till nya huset, och då blir det ännu lättare med det här pendlandet. För tillfället är vi lite som statslösa romer, bor lite här och där, men med det viktiga undantaget förstås att vi har turen att inte bli utslängda från den vanliga världen.

Jag sitter på pendeltåget på väg till jobbet. Det är jättekul att arbeta tycker jag, men inte så lätt att lämna NM på morgonen. Men idag förgyllde jag hans dag när han skulle vinka hejdå genom fönstret, för idag körde mamma iväg till pendelparkeringen i nyinköpt bil, hämtad igår. Han skrattade jättemycket åt det och vinkade med båda sina små händer. Det är så skönt att se att han börjar bli pigg igen, efter helgens magsjuka.

Min rygg har gått sönder igen. Måste uppsöka kiropraktorn. Om några dagar kommer svaret från skiktröntgen och jag ska få veta varför det gör så satans ont.

Myshelg med magsjuka

2011-03-07T16:15:00.000+01:00

När man jobbar igen får man ju helg. Det är mysigt! Och extra mysigt är det att Frk A är här. Igår hade vi barnvakt och ett barnfritt dygn. Minns inte att vi har haft det sedan NM föddes. Nej, jag tror faktiskt att det var första gången.
Men så har NM blivit sjuk och mormor och morfar ville att vi tog över igen. Och så klart gör vi det. Man vill ju vara med sin lilla plupp alldeles särskilt mycket när han är sjuk. Han är magsjuk med feber och vill inte äta alls. Lite vätska går att få i honom lite då och då. Han är så trött, så trött och sover som han aldrig gjort förr.
Men nu vaknar han.

Kvalitetstid

2011-03-02T05:59:00.000+01:00

Vilket välkomnande jag fick vid hemkomsten igår! En liten kille som om och om igen kastade sig om halsen på mig, tjöt av lycka och utdelade 1000 miljoner blöta pussar. Han var på gott humör och hade haft en riktigt bra dag på öppna förskolan med mormor och morfar, god aptit vid alla måltider och spännande lek all vakentid.
De tre timmar vi hade tillsammans efter att jag kommit hem och innan NM skulle sova kändes verkligen som kvalitetstid - bara mys och glädje - och jag slogs av att just kvalitetstid på det sättet har vi nog aldrig riktigt haft. Det har ju liksom funnits obegränsad tillgång till mig i 1½ år, så det var - måste jag säga - härligt att få känna sig så eftertraktad igen.

Nu när jag åkte hemifrån på morgonen hade NM inte vaknat än. Det känns svårt. Jag är säker på att han kommer att klara det alldeles utmärkt, men sorgligt känns det. Jag vill gärna finnas där som det sista på kvällen och det första på morgonen. Men, men, den tiden kommer igen, och då ska jag inte behöva åka hemifrån kvart över 5 för att vara på jobbet klockan 7. Den här resvägen är helt sjuk! Nu är det dock ingen som tvingar mig att vara på jobbet klockan 7, jag kan faktiskt börja när jag vill. Men jag föredrar att börja tidigt för att få längre ledigt på eftermiddagen.

Första arbetsdagen - check!

2011-03-01T14:54:00.000+01:00

Jag kände igen mig på jobbet även om jag än så länge inte har haft chansen att undersöka hur kompetent jag är efter min långa frånvaro. Dagen har helt och hållet gått åt till att ordna med inloggningar och lösenord till alla datoriserade system à la Fort Knox som används på sjukhuset. Efter sex timmar har jag lyckats skaffa mig tillgång till alla utom ett.
Den största överraskningen med att komma tillbaka var att uppleva vilken otroligt dålig luft vi har på arbetsplatsen! Och förvånande nog har jag, trots den mycket välbekanta instängdheten i luften, aldrig medvetet tänkt på det förr. Den nästan lika stora överraskningen var att jag efter bara några timmar kunde känna en viss känsla i kroppen som jag identiferar som en känsla av stress. Jag känner igen den helt och hållet men jag har aldrig tänkt på den som "stress" förr. Bara som en normal känsla av att vara på jobbet.
Intressant, tycker jag. Kanske har jag aldrig tidigare varit så mycket i kontakt med mig själv som nu efter nästan två års mycket skyddad tillvaro? En tillvaro där allt har styrts av NM's, mina och familjens behov. Nu blir världen större igen. På gott och ont.
Det är faktiskt väldigt kul att vara tillbaka. Och oj vad jag längtar efter min lille son!

Godmorgon

2011-03-01T06:47:00.001+01:00

Nu sitter jag på tåget på väg till jobbet. Första dagen efter långa, långa mammaledigheten. NM blev 18 månader igår och vi var hos frisören. Frisyren blev inte alls som mamma hade tänkt sig, men NM är sötast i världen iallafall. Det kändes sorgligt att vinka hejdå till honom genom fönstret imorse, även om han mest var förtjust över att se Toyotan rulla. Jag tror att bilar är det han älskar mest av allt i hela världen...
Nu ska han vara ensam hemma med mormor och morfar, och mamma ska gå tillbaka till arbetet och se om hon kommer ihåg någonting.
Redan nu på väg dit vet jag att jag minns det mesta. Det känns inte som 20 månader sedan jag jobbade sist. Men det är det.
Apropå inget så läste jag i tidningen igår att de barn som väntas av de gravida på den olagliga surrogatkliniken i Bangkok riskerar att bli statslösa. De väntande mödrarna är i många fall inte de biologiska.
Stackars kvinnor, stackars barn. Och möjligen stackars väntande människor runtom i världen, om de nu inte visste att surrogatkliniken var olaglig. Fy vilken härva.

Imorgon

2011-02-28T08:54:00.002+01:00

Imorgon börjar jag jobba. Imorgon börjar jag jobba. Imorgon börjar jag jobba.
Eventuellt är detta det enda jag kommer att tänka på på hela dagen.

Godnatt

2011-02-25T22:55:00.000+01:00

NM är nu för tiden helt på det klara med när det är läggdags. Han dricker välling och vi läser saga i min säng, sedan är det tandborstning i tvättstugan och godnatt i spjälsängen i hans rum. Ganska länge har han vinkat godnatt till andra i familjen när det dags för det, men nu utdelas godnattvinkningarna generöst till höger och till vänster. Bokstavligt talat. Från det att vi går från sagoläsningen i mitt rum till spjälsängen i hans rum är det ett evigt vinkande, till lampor, till tavlor, till leksaker, till dörrar - till allt som i hans värld är oerhört spännande.
Ingen kan älska livet och tillvaron som en sån här liten människa...

Babyfabriker som argument för ja till surrogatmödraskap

2011-02-24T15:14:00.000+01:00

Det finns många skäl till att surrogatmödraskap borde bli tillåtet i Sverige. Bland annat för att undvika utnyttjande av fattiga människor i tredje världen, och upprättande av så kallade babyfabriker
Det finns kvinnor som alldeles frivilligt vill hjälpa andra att få barn.
Varför inte tillåta det?

Den homofobiske kiropraktorn

2011-02-24T12:47:00.000+01:00

Jag åkte till akuten igår. Det var omöjligt att ta sig igenom dagen utan starkare smärtstillande, och eftersom det inte finns någon fungerande vårdcentral där jag just nu är fick det bli akuten. Tabletterna hjälper en del och idag fick jag en tid hos en kiropraktor.
Jag har varit hos kiropraktorer två gånger i mitt liv. Det har inte varit så bra. De har mest pratat en massa flum och inte gjort några direkt knakande behandlingar på det sätt jag trott att kriopraktorer skulle göra. Men idag så träffade jag en knäckkiropraktor! Han lyckades göra underverk med min rygg. Visst gör det fortfarande ont, men jag kan gå, jag kan stå, jag kan sitta utan att grimasera och ge ifrån mig mer eller mindre kvävda skrik.
Och det var inget flumsnack alls.
Däremot var den skicklige kiropraktikern den största homofob jag träffat. Och faktiskt inte på något direkt otrevligt sätt. Han hade "helt enkelt" en fobi för bögar och berättade om tidigare erfarenheter av att ha blivit uppvaktad av killar. Han såg helt gråtfärdig ut när han pratade om detta.
Snacka om att vara skräckslagen!
Frågan är bara för vem?

Can´t move

2011-02-23T05:10:00.000+01:00

Det låter liksom mer dramatiskt på engelska, och dramatiskt känns det när jag faktiskt inte klarar av att ta mig upp ur sängen på mindre än tio minuter, inte klarar av att gå utan att grimasera och ge ifrån mig ofrivilliga grymtningar och inte klarar av att lyfta NM ur sängen, än mindre lägga honom i den.
Min rygg är heltrasig.
Imorgon har jag en tid hos kiropraktor. Jag hoppas vid Gud att han kan hjälpa mig!

Vardagssaknad

2011-02-22T13:37:00.000+01:00

Det blev en bra vecka trots allt. NM tillfrisknade snabbt och vi har haft en mysig och rolig vinterferie. Nu har familjen April återvänt till Danmark, men nästa fredag kommer Frk A tillbaka.
Det jag saknar mest när vi är så här långt borta från varandra är vardagen. Att bara ha möjlighet att säga något oviktigt i förbifarten. En få en kram och en puss när man passerar varandra i all hast. Att bara vara i närheten av varandra.
Men man får lov att vänja sig vid det här också. Vi har ju provat det förr.

Idag har NM och jag varit på öppna förskolan. Jag märker hur mycket jag har saknat kontakt med föräldrar till barn i samma ålder som NM! Det är minst lika nyttigt för mig som för honom att se hur andra barn i hans ålder är och beter sig, och att se hur deras föräldrar förhåller sig till dem.
Men nu är min ledighet snart slut... Om en vecka börjar jag jobba igen.

Kräknatt och trasig rygg

2011-02-16T13:01:00.000+01:00

Vi är i min brors hus. Frk A, alla tre pojkarna och jag. Huset är fint men kallt och ligger långt från civilisationen. Ja, iallafall så långt att man inte tar sig härifrån utan bil.
Frk A och pojkarna ska åka skidor på dagarna och NM och jag ska vara här.
Men så blev NM sjuk. Han var så varm att man nästan brände sig på honom under natten och på morgonkvisten kräktes han på riktigt för allra första gången i sitt liv. Han var ingen kräkbebis, och de enstaka gånger han kräktes medan han ammade kom det bara nån liten mjölkskvätt. Men ett stort barn kräks som ett stort barn.
Och ovanpå det har min rygg gått sönder. Det har pågått ett tag och blir bara värre och värre. Jag överdoserar Ibuprofen för att hålla mig i schack, för att klara av att lyfta NM och luta mig över spjälsängen. Utan smärtlindring har jag svårt att röra mig. Blir det inte bättre snart måste jag uppsöka läkare och hoppas på att jag inte fått tillbaka mitt gamla diskbråck... Det känns oroväckande likt.
Men det känns olustigt att vara mitt i ingenstans men en sjukling, en trasig rygg och ingen bil. Så vi flyttar till mina föräldrar idag. Allihop.
Inte den vecka vi hade tänkt oss precis, men ändå en bättre vecka utifrån omständigheterna.
Gud vad vi börjar bli trötta på att flytta!

Donator med underbett?

2011-02-14T19:23:00.000+01:00

Idag har jag varit med NM hos tandläkaren. Orsaken till besöket var att jag, när vi var på BVC i fredags, nämnde att hans tänder i underkäken går framför dem i överkäken när han biter ihop. Han har underbett helt enkelt. BVC-sköterskan tyckte då att jag skulle kontakta Folktandvården. Jag ringde imorse och nämnde vad det gällde, och så fick vi en tid redan idag.
Känns lite bisarrt att gå till tandläkaren med någon som bara har sex tänder. Ja, fler är det faktiskt inte än, trots att han är 17½ månad. Två uppe och fyra nere. Han ser ut som en liten piraya, eller ibland som Gudfadern när han skjuter fram underkäken.
Naturligtvis gör man ingenting åt underbett hos en så liten knatte, men de sa att det är ovanligt att det är så uttalat hos någon som inte fått sina riktiga tänder än.
- Hur ser det ut i släkten? Är det fler som har underbett? frågade tandläkaren.
Det är första gången den frågan dyker upp. Om släkten.
Så jag svarade att NM kommit till med hjälp av donator, och att jag därför inte vet hur halva hans genetiska påbrå ser ut. Kanske har de underbett hela bunten?
Och gärna för mig. NM är den sötaste lilla underbettskillen i hela världen.

När hjärtat går sönder

2011-02-12T12:39:00.000+01:00

Vi åkte till Sverige i tisdags. Jag och NM. Frk A körde oss till flygplatsen och mitt hjärta gick sönder när jag såg Frk A och NM säga hejdå till varandra. Han klamrade sig fast runt hennes hals och pussade henne om och om igen. Ville inte släppa.
Och så min egen sorg ovanpå det.
Det var för mycket.
Så med tunga steg gick jag sedan mot säkerhetskontrollen och såg min älskling genom fönstret när hon gick mot bilen.
Det känns så oerhört fel att vi ska vara ifrån varandra så mycket. Men räddningen är att tänka på att vi faktiskt ska vara tillsammans mycket också.
En av tusen fantastiska saker med att ha barn tycker jag är att man inte hinner gräva ner sig i vare sig sorg eller självömkan. Det händer hela tiden saker som man måste förhålla sig till här och nu. Som redan i säkerhetskontrollen till exempel, då NMs leksaksbuss väckte rabalder och fick röntgas två gånger och handbagaget gås igenom manuellt. Oerhört spännande för en liten en, och ganska komiskt för en större en också.

Nu har det gått några dagar och vi har installerat oss i mormors och morfars källare. Emellanåt öppnar sig en avgrund av saknad i mig. Däremellan lever vi på. Och på tisdag kommer Frk A och pojkarna hit. Vi ska låna min brors hus och ha lite sportlov. Ser väldigt mycket fram emot det. Och det trasiga hjärtat läker lite vid tanken.

Den mest fantastiska människan

2011-02-06T20:13:00.000+01:00

Det är inte mycket fart på bloggandet här... Flytten tar tid, eller iallafall energi. Om mindre än två dygn flyger jag och NM tillbaka till Sverige. Flyttlasset kommer dagen efter. Vi ska bo hos mormor och morfar en tid, och i min brors övernattningslägenhet när Frk A är hos oss. Först i maj får vi tillgång till huset.

Frk A är en fantastisk människa. DEN mest fantastiska människan om jag får göra en rent objektiv uppskattning. Tillsammans med henne är det så mycket som blir möjligt. Jag planerar något till henne när hon fyller år, och jag ser så mycket fram emot att ge henne det. När jag fyllde år fick jag en förlovningsring tillsammans med en non-proposal, dvs en mycket romantiskt genomförd förfrågan om jag vill lova att vi aldrig gifter oss. Det var den finaste present jag kunde få. Jag vill inte gifta mig, men jag vill gärna vara förlovad. Men Frk A förtjänar så mycket. Och jag skulle vilja överraska henne lite oftare. Men ofta känner jag att inga överraskningar är stora eller bra nog för den mest fantastiska av alla.

17 månader

2011-01-31T22:41:00.000+01:00

Det är otroligt vad långsamt och snabbt tiden går på en och samma gång. Idag blir finaste lillungen 17 månader. Det känns som om tiden när han inte fanns bara är något futtigt kalenderblad bort, och samtidigt som om han alltid har varit här.

Klossar

2011-01-30T12:09:00.000+01:00

NM gillar klossar. Mest att välta dem. Hittills har han inte riktigt visat något intresse för att själv stapla dem på höjden. Förrän igår, då han plötsligt lade fyra klossar ovanpå varandra. Ännu en prestation att bocka av på 18-månaderschecklistan från BVC. Roligt.

Donatorns kompis?

2011-01-24T14:10:00.000+01:00

NM älskar att åka hiss. Han har full koll på alla som finns på tågstationer och i de köpcentra som finns i vår närhet. Idag när vi åkte hiss var den en man i 30-årsåldern som gapskrattade åt NM. NM satt med ryggen mot mig, så jag var övertygad om att mannen skrattade åt någon rolig min som NM gjorde. Men så var det inte.
- Jag skrattar för att han ser exakt ut som en jag känner, sa han
- Så lustigt, svarade jag och log.
Mannen kunde inte sluta skratta.
- Han ser EXAKT ut som han, sa han och lämnade hissen. Fortfarande skrattandes.
Var det månne donatorns vän vi mötte?
Det tror jag nu inte, men i stunder som denna är det ju omöjligt att inte komma att tänka på att jag inte vet hur donatorn ser ut. Inte som vuxen i alla fall.

Mer besök

2011-01-21T11:05:00.000+01:00

Idag har mormor och morfar åkt hem. Om några timmar kommer morbror.

Det är iallafall något jag ser fram emot när det gäller flytten, att vi kommer att kunna få fler vardagsbesök. Det kommer att göra gott!

Blandad kompott

2011-01-19T16:14:00.001+01:00

NM sover lite som en kratta just nu. Han vaknar ofta på natten. Vill inte var ensam. Men om man stannar kvar så somnar han inte alls utan vill bara leka. Och går man ut blir han ledsen.

Och mitt i hans stora separationskris ska vi flytta. Det känns inte som det lättaste då det också krockar med mammas separationsångest. För först nu börjar jag ta in på riktigt vad den här flytten faktiskt innebär. Har fokuserat på det roliga med det för att överleva, men ju närmare vi kommer, och ju mer vi packar, desto påtagligare blir det ju att jag och Frk A inte längre kommer att bo ihop på heltid. Vardagen blir fullkomligt annorlunda. Vi kommer inte längre att kunna ta varandras sällskap för givet. Och jag som älskar att ta Frk As sällskap för givet, och vara oändligt tacksam för detsamma...

Det blir en stor, stor omställning.

Men det blir ett steg i taget framöver. Och jag försöker fokusera på att jag kommer att jobba. NM kommer att gå på dagis. Jag kommer att vara nära mina vänner i en stad som jag behärskar till fullo. Tiden kommer att gå. Och med jämna mellanrum kommer vi att bo tillsammans ändå. Min älskling och jag...
I huset på berget i Sverige.

Glädje och godnatt på morgonkvisten

2011-01-17T05:59:00.000+01:00

Gårdagens höjdpunkt var helt klart FC's plus.Vi har följts åt i snart... fyra (fyra!) år! Hon var en av dem som guidade mig in i inseminationsland Danmark. På vägen hann jag få NM. Nu har äntligen, äntligen ett starkt och otvetydigt plus dykt upp hos henne! Nu är det dags. Nu ska det vara dags. Och allt ska gå bra hela vägen. Något annat alternativ finns bara inte!

Lille NM hade svårt att sova igår. Han behöll piggelinhatten på ända till klockan halv åtta. Sedan gav han upp och lade sig på söta örat, för att vakna klockan kvart över fyra. Vi har dock turen, jag och Frk A, att ha mormor och morfar på besök. Så nu är morfar lekfarbror och vi kan somna om. Båda två. Underbart! Godnatt!

Runt tvättkorgen

2011-01-14T19:43:00.000+01:00

Idag har jag och NM som vanligt lekt med tvättkorgen och leksaksbussen. Han älskar att sitta på den ena sidan av tvättkorgen och köra bussen vid sidan av korgen och titta på bussen genom korgens hål. Jag ska sitta på andra sidan tvättkorgen, ta emot bussen och köra den tillbaka till honom på tvättkorgens andra sida. Jag brukar tröttna fortare än NM. Idag tänkte jag att jag skulle göra ett experiment och se hur många gånger han egentligen skulle tycka att detta var intressant.
Jag räknade till 102 gånger! 102 varv runt tvättkorgen. Och det var ändå inte NM som tröttnade. Det var mamma.
102 varv. Visst är jag tålmodig?
Men än så länge är frågan obesvarad, om hur många varv runt tvättkorgen som NM tycker är tillräckligt.

Obegripligt och inte klokt

2011-01-14T09:20:00.000+01:00

Det är mitten av januari nu. Den 1 mars börjar jag jobba igen. Det är... typ sex veckor kvar! Jättesnart!
Jag har inte arbetat på 1 år och 8 månader. Det är jättelänge!

Annorlunda

2011-01-10T11:54:00.003+01:00

Det är stor skillnad att skriva blogg som barnlängtande, barnväntande och som mamma har jag märkt. Dels blir inläggen tråkigare nu. Hinner aldrig riktigt samla mig för att få ner det mest spännande och intressanta. Dessutom händer det kanske inte så mycket unikt i mitt liv? Eller jo, det gör det ju. Massor. Men det mesta av det har inte med NM att göra. Livet med NM är unikt för mig så klart, men ser väl ungefär likadant ut som för de flesta andra med små 1½-åringar.

Upptäckte idag att jag heller inte har koll på Bloggers inställningar. Hittade kommentarer som jag visst behövde moderera för att de skulle publiceras. Nu är det gjort och jag ska nu skynda mig att kolla igenom inställningarna här för att se hur det ser ut.

Lillen sover. Tiden är knapp. Jag hastar vidare.

Utbrott

2011-01-09T12:56:00.002+01:00

Lille NM har ett hett temperament och han kämpar ständigt mot naturens lagar. Till exempel blir han vansinnig när han först lyckas ställa en liten bil på ett hjul på en stor bil som ligger ner, och när det sedan inte går att få den lilla bilen att stå där när den stora bilen står i upprätt läge. Han kan försöka om och om igen, och när den lilla bilen varje gång oundvikligen faller i golvet skäller han ut den på sitt ännu obegripliga språk. Han skakar den och vrider sina händer. Kastar den i golvet. Stampar och snurrar några varv i ren frustration innan han försöker igen.
Lättfrustrerad men samtidigt nästan alltför tålmodig.
Hoppas han lär sig fysik snabbt. Det kommer bespara honom en del onödiga kamper med verkligheten...

Separationsfas

2011-01-07T11:20:00.003+01:00

Skrutten är otroligt mammig nu. I vanliga fall kan han leka själv, åtminstone en del stunder i taget, och vara nöjd med att komma och leka i närheten av mig eller Frk A. Men den senaste veckan och just nu ska man vara med honom varje sekund. Och det räcker inte med att vara i närheten, om det så bara är en meter bort. Då kommer han och hämtar en, och rycker bestämt i ens hand tills man sätter sig på golvet precis där han vill ha en.
Om inte, då skrynklas hela det lilla ansiktet ihop i en hjärtskärande gråt.
Kurragömma ska det lekas också, runt soffan, det är ju så roligt. I vanliga fall brukar han uppskatta att man dyker upp lite här och där, men inte nu. Nu pekar han på den del av soffan där man ska sticka fram sitt huvud, och då, bara då är det roligt att bli överraskad. Om mamma försöker göra just det - överraska - genom att titta fram någon helt annanstans är det inte roligt. Inte roligt alls.
Jag tycker mig ana en 1½-årsseparationsångest.
Bara att härda ut antar jag. Och tänka på att ju bättre vi klarar oss igenom det här, desto bättre blir det sen. Lilla unge, så mycket det finns att lära i världen.

NMs middagstips och idéer för en lyckad kväll

2011-01-06T19:04:00.003+01:00

Vägra hårdnackat din serverade middag. Skaka konsekvent på huvudet varje gång mamma lyfter skeden och närmar sig din mun. Dra upp underläppen ordentligt. Helst över nästippen om du kan. (NM kan det inte, men övar ihärdigt.)
Fortsätt så, utan att ge vika en enda tum tills mamma tar fram något annat.
Vägra det också enligt ovan.
Eftersom mamma vill ha en mätt unge på natten så kan man nästan svära på att det kommer något ytterligare alternativ.
Som idag.
Smörgåsrån med vitlöksost och stora vita bönor direkt ur burken.
Nam nam.
Lägg ena handen på osten och kladda länge så att osten blir varm. Ta sedan bönor med samma hand och stoppa i munnen.
Smaskens! Om osten tar slut, kladda lite mer i kexresterna.

Vill du sedan avsluta en redan lyckad kväll i samma anda, vägra sova!
Ställ dig upp hela tiden. Skrik hjärtskärande så snart mamma går ut.
Hur trött du än är, somna inte vad du än gör! För att hålla ångan uppe kan du applådera, öva alla ljud du kan, steppa i sängen. Använd sedan händerna för hålla emot vid fotändarna på pyjamasen, dra upp fötterna ur byxbenen så att du har både överkropp och ben inuti pyjamasens överdel. På så vis liknar du en skojig skalbagge, samtidigt som du har all rätt i världen att vara missnöjd när mamma kommer in för att se varför du gnäller så högljutt. Om mamma stannar för att lugna dig. Göm ansiktet under täcket och säg wa-wa-wa. Titta sedan fram och säg tut-tut. Upprepa många gånger. Två timmar är inget problem att få till iallafall.
Därefter kan du sova.
Ha en trevlig kväll. Det bästa av allt är att den där mamman bara fortsätter att älska dig vad du än gör.
God natt!

Febernalle

2011-01-05T19:41:00.004+01:00

Jag brukar ofta fråga Frk A om inte NM känns lite varm. Det gör han aldrig enligt henne, och då känner jag också att han faktiskt inte är varmare än vanligt.
Men idag var han kokhet. Frk A är inte hemma så jag hade ingen att fråga, och jag tyckte inte heller att jag behövde fråga någon. Så varm var han. Fram åkte feberbjörnarna - små klisterlappar i nalleform att sätta i pannan på den lilla - för att bekräfta den förhöjda temperaturen. Febernallen sa som Frk A brukar säga, men den här gången fortsatte jag att tycka att han var kokhet, trots försäkringar om motsatsen.
NM var dock ganska mycket som vanligt. Full fart. Lite mer mammig och gosig än vanligt kanske, och möjligen lite tröttare. Men trött är han ju ibland.
Så jag tänkte att nallen säkert hade rätt, och jag fel som vanligt.
Men när det var dags för bad framemot kvällen tyckte jag fortfarande att han var väldigt, väldigt varm. Jag letade fram en gammal hederlig termometer och testade igen.
39,7 grader.
Lilla söta skrutt.
Och lögnaktiga gamla feberbjörn!

Hemma igen

2010-12-27T14:46:00.002+01:00

Vi åker hit och dit, men nu är vi hemma igen. I det som är hemma i knappt två månader till. NM har rusat från rum till rum och hälsat på alla sina saker. Glad att vara hemma igen är han, det märker man tydligt. Mammorna också, även om den ena mamman bara är hemma och vänder. Men imorgon är hon hemma hemma igen, hon också. Och så blir det ett nytt år.

Missfall på distans

2010-12-19T19:08:00.003+01:00

Det är märkligt med tid och hur den förändrar saker och ting. Jag äter p-piller mot pms, och det händer att vi skrattar åt en bristfälligt fertil flata på p-piller. Häromdagen berättade jag för Frk A att jag överraskande hade fått mens, mitt i p-pillerknaprandet. Det kanske är ett för tidigt missfall, skojade Frk A, och jag fnissade glatt åt möjligheten att hon skulle lyckats göra mig gravid.
För två år sedan hade ingen av oss tyckt att det var något att dra på munnen åt.
Det har hänt så mycket sedan dess. Ett helt liv. Bokstavligt talat.

Jag håller på att packa ihop en del saker inför den förestående flytten, och igår hittade jag en ultraljudsbild från min första graviditet. Ett litet knyte som då sparkade för fullt i min mage och viftade med sina små armar. Och det var så märkligt att se den bilden nu. En liten människa som aldrig blev.

Tidigare var det bara smärtsamt och stopp att tänka på det eller se bilderna. Inget mer.
På ett helt annat sätt än tidigare undrade jag nu med hela mig vem den lilla människan skulle ha blivit om han eller hon hade fått bli. Trots att jag hade fått se den lilla krabaten på ultraljud två gånger innan jag fick det första missfallet så har jag aldrig tidigare riktigt undrat över vilken person den där lilla skulle kunna ha blivit. Det är förstås för att NM nu finns som jag tänker annorlunda, som det får en annan dimension.
Men det är inte svårt längre. Det gör inte ont.
Det blir snarare någon slags lätt sorgsen eller förundrad känsla. En möjlighet som inte blev, en svindlande tanke. Värd all respekt.
Men avslutad.
Livet är här och nu, och jag är så tacksam för allt som lett mig hit.

Mys

2010-12-17T17:47:00.002+01:00

NM sitter under sitt Labantäcke i morbrors knä och tittar på Teletubbies. Det är snart dags för välling och godnatt.
Vi är hos mormor och morfar. Snart är det jul.
Och när julen är över och det nya året har börjat är det så småningom dags för flytt. Det känns blandat. Jag ser fram emot att få flytta in i det nya huset. Men jag kan inte helt ta in att vi inte kommer att bo kvar i det gamla. Att jag och Frk A inte kommer att bo ihop på heltid.
Nej, jag kan inte ta in det.
Så jag väntar med det. En sak i taget.
Snart är det jul.

Rörelse och tur

2010-12-13T12:30:00.003+01:00

En timme efter att jag genom ombud skrivit på kontraktet på huset i fredags, fick jag ett telefonsamtal med meddelande om att jag fått jobbet här i Köpenhamn som jag sökte för ett par veckor sedan.
Otroligt så snabbt tillvaron kan ändra sig, och att det inte längre var aktuellt att tacka ja...
Och så kom jag att tänka på att det var en himlans tur vi hade, när vi för kanske tre veckor sedan var i Malmö för att titta på radhus. Mäklaren dök inte upp. Han hade glömt bort det.
Tur!
Tänk om jag hade köpt hus där och då, och sedan hade saker och ting ändrat sig som de nu har gjort.
Livet står inte stilla iallafall.

Två år

2010-12-10T12:02:00.002+01:00

Idag är det precis två år sedan som NM blev till.
Helt otroligt. Så fantastiskt!
Tänk att det blev just han.

Och i samma veva sänder jag tankar till dem som vandrat samma väg som jag under hela denna tid, men som orättvist nog ännu inte har kommit i mål. Framför allt går mina tankar med hopp om ett litet barn till en oerhört tapper kämpe. Du vet vem du är, och jag tänker på dig och drömväven.

Hus och lekstuga

2010-12-10T10:51:00.003+01:00

Efter många turer fram och tillbaka och insamlande av mer information om det planerade bygget i berget har jag nu landat i att ändå köpa huset. En viss risk är det förstås, men det verkar som att tunnlarna trots allt inte kommer att gå under gatan där jag och NM ska bo.
Hur förskolan på berget påverkas vet jag inte säkert än, men man har ju faktiskt rätt att söka förskola var man vill, och jag skulle kunna söka en plats på en förskola nära mitt arbete istället. Det finns flera stycken där, och det är ingen lång biltur dit.

Jag har förhandlat med säljarna och fått ner priset med 110000 kr och ändrat på några andra villkor som känns viktiga för mig. Inte så tokigt.
Så jag tar chansen.
Vi flyttar in i huset på berget i vår och NM får en lekstuga. Den står redan på tomten, byggd i samma stil som huset. Hur fin som helst.

Pussar och bergsprängning

2010-12-09T12:14:00.003+01:00

Jag är hemma igen. NM har överöst mig med underbara pussar och kramar. De första timmarna efter att jag hade åkt kändes det jättesvårt att vara borta från honom. När jag ombord på flygplanet blundade och försökte sova såg jag honom framför mig hela tiden. Det har jag aldrig gjort förut, för han har ju alltid varit där. Men det blev bättre och bättre, och när jag via rapporter från Frk A hörde att han betedde sig precis som vanligt kunde jag slappna av och faktiskt njuta lite av frihetsradien runt mig.

Jag hittade ett hus jag ville ha. Det låg väldigt vackert i en avskild del av ett område som har lite dåligt rykte. Men huset och trädgården var perfekt och jag ville ha det. Det var jag som lade det högsta budet, men så drog jag mig ur strax före kontraktskrivningen, när jag fick veta att inflyttningsdag inte kunde bli förrän tre månader efter att jag och NM flyttar ut från huset i Köpenhamn. Tre månader hos föräldrar kändes också länge.
Men så ångrade jag mig igen. Huset var så fint och det var inte för sent. Kontraktet med nästa budgivare skulle inte skrivas på förrän idag.
Jag har aldrig varit husägare förr, och därför googlade jag på lite allt möjligt som kan vara relevant att veta. Snubblade då av en slump över information om ett planerat bygge inuti berget som huset står på. Berget ska holkas ur helt och hållet och ge plats för förvaringstunnlar och reparationshallar för tåg. Sprängingsarbeten kommer att pågå i tre år, rakt under husen, rakt under förskolan.
Nej tack!
Ringde mäklaren och berättade detta och att jag inte vill bo där. Han spelade ovetande så klart men var inte intresserad av att prata lika försäljar-länge som han gjort i övriga samtal.
Så tack och lov har jag just sluppit ifrån att köpa ett hus på ett exploderande berg.
Jag letar vidare.

Fertilitetsturisten flyger igen

2010-12-04T20:59:00.002+01:00

Jag packar min väska. Imorgon flyger jag. Som på den gamla goda tiden, fast åt andra hållet. Köpenhamn-Stockholm TOR. Jag ska titta på lägenheter.

Det blir första gången jag är borta från NM en hel natt. Eller egentligen blir det nästan två, för när jag kommer hem på måndagen så sover han redan.

Det känns helt otroligt konstigt att ge sig iväg på egen hand. Inte för att han inte klarar sig. Han är ju i Frk Aprils allra bästa händer i hela världen. Nej, värre är det med mig.
Fast jag ska nog klara mig jag med.
Det är lite spännande till och med. Och kanske blir det rentav skönt att sova borta en natt, och veta när jag går och lägger mig att jag inte kommer att bli väckt på hela, hela natten.

Det är spännande bostäder jag ska titta på också. Mitt och Frk Aprils framtida deltidsboende. Ja, heltid för min och NMs del då. I landet där alla talar svenska.

Kaos och något slags lugn

2010-12-01T07:36:00.002+01:00

Vi har haft dagar av huvudbry och vånda.
Bostad, jobb, barn. Och så var vi - barn och vuxna - skulle få plats i allt detta. Hur alla skulle kunna få så mycket som möjligt av det som vi behöver.
Vi har accepterat att Frk A och jag kommer att behöva vara sambo på deltid och särbo på deltid, och att Frk A under alla omständigheter blir tvungen att pendla lite fram och tillbaka för att vi ska få ihop det.
Frågan vara bara vart hon skulle pendla. Var jag och NM skulle bo.
Det lutade åt Malmö. För att Frk A skulle kunna jobba i Köpenhamn varannan vecka.
Men så ändrades en del av förutsättningarna för tusende gången.
Köpenhamn var inte längre en nödvändig bas för oss.
Och det är egentligen inte mycket dyrare att pendla mellan pojkarnas by och Malmö, än mellan pojkarnas by och Stockholm. Särskilt som någon Öresundsbroavgift dagligen isåfall inte skulle behövas.
Så nu har vi sagt upp vårt fina hus här. Det är sorgligt på många sätt.
Men det känns samtidigt lugnt.
Vi vet hur vi ska ha det.
Och jag och NM flyttar till Stockholm igen.
Där vårt nätverk finns.
Och jag och Frk A ska minsann kunna få till detta.
Det vill vi. Det ska vi.

Snöfredag

2010-11-26T19:48:00.003+01:00

Det snöar och snöar och jag är ensam hemma ikväll. Eller nästan iallafall, NM är hemma, men han sover.

Idag var jag på anställningsintervju här i Köpenhamn. På dansk. Det gik meget godt. Men så får vi se om jag får det.
Och vad jag säger om jag får det.
Vi lutar mer och mer åt att försöka inrätta vårt liv så att jag och NM flyttar till Skåne, och att Frk A bor med oss när hon arbetar i Köpenhamn, och med pojkarna när hon är i deras lilla by.
Vi får se om allt faller på plats.

Jag tycker väldigt mycket om att bo i Danmark. Men jag saknar Sverige. Framför allt är det tryggheten jag saknar. Tryggheten i föräldraförsäkringen. Att man faktiskt får vara hemma när ens barn är sjukt. Jag saknar att ha tryggheten i en arbetslöshetsförsäkring. Det finns det förstås här också, men ingen jag har rätt till om jag blir arbetslös här, eftersom jag ju inte har arbetat här ännu. Jag saknar tanken om NM på ett dagis av en modell jag känner till, med personal som kan prata med honom på samma språk som jag pratar, och som jag kan prata med om viktiga saker, med ord som är mina...

Nu ska jag ägna den här lugna gräsänkakvällen åt makaroner och TV. Mys!

Snö

2010-11-24T18:50:00.002+01:00

Det har snöat och NM har för första gången lekt i det där kalla, vita. Han verkade inte så där överdrivet imponerad, utan gick mest runt i trädgården och tittade på precis det som han i vanliga fall brukar intressera sig för att titta på. Men efter att ha pulsat runt en stund satte han sig ner och klappade på snön med vantarna. Och sedan, innan jag hann stoppa honom, gjorde han som han brukar göra i badkaret. Han älskar ju vatten, och ofta håller han andan och doppar sitt ansikte ner under vattenytan. Det gjorde han nu också, fast i snön. När han är i badkaret brukar han dyka upp med flaxande armar och ett lyckligt skrattande. Men nu i trädgården gav han ifrån sig ett överraskat illvrål och försökte titta upp, men ögon, näsa och mun var igenmurade av snö.
Stackaren.
Han hämtade sig dock snabbt från den obehagliga överraskningen, men han försökte inte titta så nära på snön någon mer gång. Iallafall inte idag.

Långbänksrekrytering

2010-11-22T12:04:00.003+01:00

Det finns många skillnader mellan Danmark och Sverige. Faktiskt fler än man omedelbart kan tro.
En skillnad gäller rekryteringsförfarande när man ska anställa nya medarbetare. I Sverige kan det dröja en evighet efter sista ansökningsdag innan man hör något som helst. Och det gäller oavsett om man blir kallad till intervju eller ej. Att skicka bekräftelse på mottagen ansökan är det nästan ingen som gör. Har bara varit med om det hos dem som har ett automatiskt svarsmail som bekräftar att mailet gått fram.
I Danmark har jag fått bekräftelse på mottagen ansökan snart efter att jag skickat den. Här har man redan i annonsen angivit på vilka dagar anställningsintervjuerna ska hållas, och därmed angivit när man senast kommer att höra något om man blir kallad.
Stor skillnad.
På fredag ska jag på intervju här i Köpenhamn. Är egentligen mer intresserad av ett jobb i Malmö där ansökningstiden gick ut igår, men de har ingen aning om när de ska hålla intervjuer. Det blir "så småningom" när "alla har tid", och när de "har hunnit läsa igenom ansökningarna", för de vet de heller inte helt ännu "när de ska få tid med".
Frustrerande.

Funderar och tänker

2010-11-21T12:55:00.002+01:00

Det är så mycket som är ovisst just nu. Arbete. Boende. Var ska jag arbeta? Var ska pojkarna bo? Var ska jag bo, vi bo?
Allt beror på hur det blir med minst en annan sak. Och vi råder inte helt över utgången av det hela. Jag reagerar som alltid på ovisshet med att vilja agera. Att ta saker i egna händer och skaffa mig kontroll över det som kontrolleras kan. Och det jag kan göra just nu är att flytta. Att bestämma att detta är för ovisst och den säkraste vägen är att här och nu se vad som i nu är möjligt, och ta mig dit, om det nu iallafall är så att det är där vi hamnar... Att det om några månader visar sig att vi ändå inte kan bo kvar.
Men om utfallet istället skulle bli att vi trots allt kunde bo kvar?
Ja, då skulle det vara väldigt, väldigt tråkigt att ha agerat i förtid.
Och samtidigt. Om jag väntar... och det blir så att vi måste flytta. Ja, då är det vid det laget väldigt, väldigt besvärligt om jag inte redan har gjort det.
Moment 22 gånger fem!

Lek

2010-11-19T19:52:00.003+01:00

NM har börjat initiera lekar på egen hand. Sånt som att läsa böcker och så har han efterfrågat ganska länge, och kravlat ur sängen efter vällingen på morgonen för att hämta en viss bestämd bok, men nu börjar det bli mer avancerat. Lekar där nallar och krokodiler är inblandade, och med styrning av mig förväntas dansa eller hoppa på vissa sätt när han får olika leksaker att spela på ett eller annat sätt.
Oerhört underhållande.
Och helt klart ett tecken på stor intelligens. Som förälder hittar man väl alltid bevis för just det tror jag :-)
Min stora, duktiga son!

Klippt

2010-11-17T21:10:00.002+01:00

Idag tog vi NM till frisören för första gången. Danmarks egen Gulletussa, som klippte mig för ett par veckor sedan, fick också rätta till min frisyr. Frk A har nämligen noterat att jag blivit helt snedklippt i nacken, men nu ska det tydligen vara åtgärdat.

NM satt nästan alldeles stilla i mitt knä medan han blev klippt, och har nu för första gången något som är en riktig frisyr.
Men precis som innan är han världens sötaste!

Hund och elefant

2010-11-15T16:07:00.003+01:00

Idag har NM lekt med en ny kompis. Kompisen heter G och har en mamma som är svensk. Så nu har NM två kompisar. Eller tre, om man räknar med hunden som vi just nu passar. Och det måste man absolut, för hunden är helt klart NMs allra bästa vän. NM springer efter honom och kramas, och hunden fogar sig snällt i detta.

Igår ville NM inte sova när det var läggdags. Gång på gång fick vi gå in till honom och lägga honom ner i sängen igen. Ett tag satt jag på en stol bredvid sängen för att få honom att lugna ner sig. Han låg på sidan, alldeles stilla. Andades tyngre och tyngre. Just som jag skulle resa mig och gå ut ur rummet utbrast plötsligt den allra ljusaste och gulliga lilla stämman:
- Titta!!!
Och upp flög en liten hand med en elefant! Jag visste inte att han hade gömt den under täcket.
Svårt att hålla sig för skratt då.

Barndop igen

2010-11-13T17:20:00.002+01:00

Idag var vi på barndop igen. Den här gången var lille NM med. Det var då väldigt vad han tyckte det var spännande att vara i kyrkan. Så mycket att titta på. Så mycket eko att testa! Ljus att titta på. Psalmer att lyssna på. Och prästens konstiga röst som hördes från alla möjliga håll i lokalen när hon pratade i sin mikrofon.

Och efter champagnen, kaffet och tårtan fanns ett helt kyrkrum att utforska tillsammans med de andra barnen. Eller tillsammans med de andra är mycket sagt. Han försökte springa efter så gott han kunde, som en hjälplös liten svans hängde han på, in och ut ur bänkraderna, upp och nedför trappan till altaret. Men en mycket glad svans var han. Rent av extatisk.

Och nu är vi hemma och Frk A ger honom ett bad innan det är dags att sova.
Mamma dricker vin.
Och tänker på hur många svenska ord det är som jag till vardags i det här landet försöker se upp att använda när jag pratar med NM i sociala sammanhang med danska åhörare.
Svans till exempel. Knäpp och knäppa, bolla, bössa, kossa, kusse, snava och mås för att nämna några.
Ja, ja, det var en utvikning som inte hade med barndopet att göra. Snarare med vinet.

Mysljus

2010-11-12T12:15:00.002+01:00

Idag regnar det. Hela tiden. Men NM ville ändå gå ut förstås. Och eftersom han älskar vatten passade han på att hoppa i sitt livs första vattenpöl! Att se hans glädje över stänkande, grumligt höstslaskvatten var obetalbart!

Vi gick promenad också, och passerade skolans administrativa lokaler. Det lyste från fönstren av typiska kontorslysrör i taken. Likadana i alla rum. En man satt vid ett skrivbord, inbegripen i ett samtal med en kollega.
Oj, så mysigt det såg ut!
Jag kommer på mig själv med att då och då längta efter att börja jobba igen.

Med silverslev i mun

2010-11-11T18:38:00.002+01:00

En del sägs vara födda med silversked i munnen. NM har skaffat sig en silverslev. Han har själv rotat fram den ur en av de förbjudna och barnsäkrade lådorna. Jag vet inte hur han bär sig åt när han pillar upp dem, för jag har ännu inte lyckats ertappa honom, men han har väl fattat hur spärren fungerar.
Och så spatserar han stolt runt i huset, med silverslev i munnen.

Nästan full koll

2010-11-10T15:54:00.003+01:00

NM älskar inte bara hjul. Han älskar Teletubbies också.
Oftast ser vi dem på hans dvd i datorn där man matar in skivan från sidan.
Någon gång ser vi den på TVn.
Det ville NM göra idag.
Han hämtade skivan och försökte febrilt stoppa in den på sidan av TVn.
När det misslyckades tryckte han skivan mot TV-skärmen.
Länge länge och tålmodigt försökte han.
Klart killen hade förtjänat en stunds tittande på TVn...

Tant i vägen

2010-11-10T13:21:00.003+01:00

NM älskar som sagt hjul. Igår träffade vi en kvinna i rullstol. Lycka, tänkte NM och kravlade efter henne varthelst hon rullade. Lite sur blev han dock när han själv ville köra stolen och få hjulen att snurra. Rullstolen rörde sig inte ur fläcken hur mycket han än ansträngde sig. Synd på en så fin manick, att det ska sitta en tant i den, tror jag att NM tänkte.

Vores dejlige barnepige

2010-11-09T19:48:00.002+01:00

Frk A är i Jylland och jag skulle på danskakurs idag. För tillfällen som dessa har vi anlitat en barnvakt. En gymnasietjej som bor längre ned på gatan. Vi fick henne rekommenderad av andra grannar med barn på gatan, och vi fick omedelbart ett mycket positivt intryck av henne första gången vi träffade henne.
Och NM tycker mycket om henne. Han blir glad när han ser henne, men inledningsvis också lite skeptisk, eftersom han vet att hennes ankomst betyder att mamma ska gå ut.
Men barnvakten hittar för det mesta något spännande att engagera honom i, så att han glömmer bort att vara ledsen och så att mammahjärtat inte behöver gå sönder av hans hjärtskärande gråt när hon skyndar till tåget.
Eftersom NM varit ett barn som har haft svårt för att sova har vi skonat både honom och barnvakten från läggningsmomentet. Men eftersom han blivit så mycket bättre på att sova, bestämde vi för några dagar sedan att det var dags att prova.
Barnvakten fick komma hit igår, för att prova att lägga honom under coachning av Frk A. Meningen var att hon skulle handleda barnvakten i hur vi brukar göra när vi går in till honom och lägger honom när han ställer sig upp och skriker, eller bara leker.
Men det enda som hände var att hon gick in och lade honom. Kom ut. Och behövde aldrig gå in igen. Han somnade.
Skönt, tänkte vi. Men så där lätt är det ju inte alltid. Så hur skulle det nu gå när hon idag skulle vara ensam med honom vid läggdags?
Jag skyndade hem från kursen, beredd på att gå in i kampen.
Men hepp....
Här satt barnvakten och såg TV medan sötaste snällkillen sov gott i sin säng. Samma som igår. Ingen gråt, inget gnäll, inget bus. Bara sömn.
Vi funderar på att hyra in barnvakten varje kväll...

Oro

2010-11-09T12:14:00.002+01:00

Vi är många i vår nya familj. Fem personer närmare bestämt. Frk A och hennes halvstora pojkar, jag och lille NM. Men sedan är vårt lilla system ju större än så. De stora pojkarna har ju en far som i hög grad påverkar allas vår tillvaro.

När vi bestämde oss för att flytta till Köpenhamn hade denne far ett arbete där han var borta flera veckor i sträck. Sedan hade han pojkarna halva tiden av det han var hemma. Vi insåg att det skulle bli en svår process att flytta, men inte ogörlig alls. Men svårt på den nivå vi trodde blev det inte. Det blev värre.

Denne far blev skogstokig. Det visste vi att han skulle bli, eftersom det är så han har reagerat på precis allt ända sedan skilsmässan. Han är en mycket speciell och på många sätt obehaglig person. Jag har aldrig träffat honom, för det har han totalvägrat från början och ever since. Men jag har ändå fått höra mycket från honom genom aggressiva brev och mail. Mest ställda till Frk A förstås, men även till mig.

Om man bortser från hans galenskap (som jag väljer att tro åtminstone är endast partiell, även om jag inte alltid är helt säker) så kan jag absolut förstå att han blev upprörd över beslutet om att flytta. Det är ett stort steg givetvis, men så som omständigheterna var så hade det kunnat låta sig göra. Det hade kunnat lösas.

Men så blev det vårdnadstvist. Pojkarnas far bytte arbete för att inte var borta veckovis. Domaren vågade inte fatta ett slutgiltigt beslut innan det var dags för skolstart efter sommarferien, och valde att "spela säkert" och inte ändra på någonting. Dvs han ville låta pojkarna bo kvar tills vidare där de var, trots en dom deras far har emot sig, trots att det inte varit han som tagit hand om pojkarna under deras uppväxt, trots att han aktivt skrämt barnen från att våga välja flytt framför det välkända med mera med mera. Trots att hans planering om vem som skulle se efter barnen när han arbetade, fortfarande långt bort från hemmet, var hans flickvän sedan fem månader tillbaka...

Det slutgiltiga beslutet skulle fattas senare.

I förra veckan var det dags för möte i rätten igen. Den här gången slutade mötet dock där allt borde ha börjat! Domaren beslutade att det behöver göras en utredning för att ta reda på hur barnen har det och hur de mår. Detta baserades bland annat på att pojkarna nu, på grund av deras fars nya arbete, är ensamma hemma i 14 av dygnets 24 timmar. Flickvännen som skulle ta hand om dem har flytt, enligt barnens utsago efter att hon fick veta att hans barn nu var hennes ansvar, samt på grund av att barnen gett uttryck för rädsla för honom.

Utifrån vad pojkarna väljer att säga till oss så borde det vara glasklart att beslutet borde bli att de skulle få det bättre här. Men sedan vet vi förstås inte om det de säger till oss är vad de verkligen tänker och känner, och om det är samma saker som de säger till andra eller inte. Barn är ju så lojala, och man kan verkligen inte vara säker på att de inte bara säger det som de tror att andra vill höra...

Det är och har varit en hård tid på många sätt. Mest för Frk A givetvis. Utifrån omständigheterna tycker jag att vi har varit ena mästare på att få vardagen att fungera jättebra trots det svåra. Framför allt är det förstås Frk A som är mästaren.

Nu väntar vi på utredning och beslut. Vet ingenting om hur det kommer att gå.
Och jag är urusel på ovisshet. Jag vill agera. Jag vill förbereda mig och veta hur landet ligger framför mig.

Jag har sagt till Frk A, att om beslutet fortsatt blir detsamma, att pojkarna ska stanna där de är, så förstår jag om hon vill flytta tillbaka. Det skulle jag ha gjort i hennes situation.
Men jag kan för egen del inte flytta tillbaka dit.
Jag vill inte bo på den lilla orten.
Jag har inget arbete där, och ser inte riktigt hur mina och NMs möjligheter till det liv jag önskar för hans del skulle se ut där.
Så vi har pratat om ifall Frk A i så fall skulle flytta tillbaka varannan vecka och bo med barnen, och att hon sedan kommer och bor med mig och NM varannan vecka.
Det skulle absolut kunna låta sig göra, även om det inte på något sätt är vad jag önskar... Vad någon av oss önskar.

Om beslutet istället blir att pojkarna ska bo med oss. Ja, då är det ju enklare. På vissa sätt iallafall.
Då bor vi bara här, och pojkarna åker till sin far på helgerna. När han är hemma. Eller iallafall har möjlighet att vara det...

Samtidigt har oron kring detta också börjat grumla runt i mig. Pojkarna mår inte bra. Det är uppenbart. Hur blir det om man flyttar på dem nu?
När vi flyttade i början av sommaren hade vi planerat det bra med boende och ledig tid för att hjälpa dem att finna sig tillrätta här. Om de ska flytta nu är förutsättningarna annorlunda. Och kriget som pågått sedan ett drygt halvår har också påverkat dem mycket.
Så ibland undrar jag om det verkligen är rätt att flytta dem nu?

Men nu är det inte någon av oss inblandade som ska fatta det beslutet. Det är utredarna. Experterna.

(Jag är själv expert i vissa sammanhang. Har i de sammanhangen många andra experter omkring mig. Det får mig att bli mycket rädd för vissa experter. Men skepsisen måste läggas åt sidan. Fram med experterna bara. De måste hur som helst vara bra mycket bättre än att ingen utomstående alls har försökt sätta sig in i hur barnens situation i verkligheten ser ut.)

Det finns inget beslut som blir bra på alla sätt för alla inblandade i den här frågan.
Det oroar.
Och hur det blir med det ena och det andra påverkar helt och hållet hur jag ska tänka kring mitt och NMs boende, mitt pågående arbetssökande, dagis för honom, planeringen av min kvarvarande föräldraledighet. Mitt nu. Vårt nu.
Skitsvårt är vad det är.
Allt är på standby.
Och jag har inget vettigt att säga om det i nuvarande läge.
Men jag behövde skriva av mig.
Någon som har något vettigt att säga i frågan? Eller ovettigt för den delen?
Shoot!

Vinter och vikt

2010-11-08T12:23:00.002+01:00

Det börjar bli vinter här. Inatt har det varit riktigt kallt och vattenpölar hade frusit till is på morgonen. Det är inte den roligaste tiden som väntar, men vintern kommer sannolikt på det stora hela att vara mildare här än i Stockholm. Det är något att vara glad över tycker jag.

NM springer omkring som ett litet vimmelskaft i huset. Tittar upp och ner medan han rusar fram, har händerna på ryggen och vinglar. Dock oftast utan att ramla.

Han äter väldigt bra just nu. Det är skönt. Jag tror att han har gått upp lite i vikt medan mormor och morfar har varit här. Det är bara bra. Lillparveln var för en vecka sedan 81,5 cm lång och vägde 10,6 kg. Jag känner bebisar som är betydligt yngre, hans faetter till exempel, som väger mer än honom. Men så är han ju också ett oerhört, ja verkligen oerhört, aktivt litet barn...
Tack och lov för att vi lyckades få ordning på sömnen!!!

Dop och ålderdom

2010-11-07T09:57:00.004+01:00

Dopceremonin igår var jättefin, och det lutar nog åt att vi vill att NM också ska döpas. Men frågan och när och var kvarstår fortfarande. Kanske tar vi tag i den, endera dagen... Det är ju lite bra om det hela blir av innan han fyller 10 år...

Eftersom vi har haft möjlighet till barnvakt hela veckan av mina föräldrar som är på besök, passade Frk A och jag på att gå ut igår kväll. Dansa, skulle vi.
Vi började kvällen med middag på en indisk restaurang. Därefter navigerade vi med hjälp av vår Köpenhamnska gaymap till ett ställe som vi först inte kunde hitta ingången på, och som sedan visade sig hade slagit igen. Så vi gick till Masken och tog en öl.
Och fick en liten chock över hur gamla vi har blivit.
Alla var så unga. Så otroligt, osannolikt unga.
Vi satt som de mammor vi ju också är och halvkvävdes i röken. Om ett ställe är tillräckligt LITET får man fortfarande röka på krogen i Köpenhamn. Sjukt men sant.
Även om vi inte drog blickarna till oss som något annat än två lite småborgerliga morsor på stan så hade vi jättetrevligt. Och roligt åt dem vi såg.
När klockan var elva gick på över gatan till Cosy bar och tog varsin cola. Där kände vi oss inte alls fullt lika gamla.
Men trötta.
Och någon dans hann det aldrig bli.
Vi lämnade stället vid kvart i tolv. Även om det var väldigt tidigt att komma hem, för två som bestämt sig för att dansa, så var det längesen jag kom hem så sent som halv ett på natten.
Trots vår upptäckt av vår begynnande ålderdom var det en bra kväll.

Dop

2010-11-06T09:05:00.002+01:00

Idag ska vi på barndop. Det är NMs faetter som ska döpas. NM är inte döpt. Jag har velat för mycket fram och tillbaka. Har inte kunna bestämma mig för om det skulle bli av eller inte. Har inte kunnat bestämma mig för hur det i så fall skulle gå till, och inte heller var.
Så han blir nog inte döpt. Jag tror inte det i alla fall...
Men idag ska vi alltså till kyrkan. Minns faktiskt inte när jag sist var i en sån...

Pratsam på sitt eget lilla vis

2010-11-05T10:50:00.003+01:00

Man kan inte riktig säga att NM har börjat prata än, men nästan. Enstaka ord kommer det faktiskt nu!
Han säger numera "titta" och "titta där", helt korrekt. Han har sagt något liknande ganska länge, men det har inte låtit helt rätt förrän nu.
Han säger också "tåg" när vi ser ett, och "tack" eller "tak" när han får något i handen. Om man erbjuder honom något som han inte vill ha skakar han på huvudet väldigt tydligt och med mycket viktig min.
Och bil, eller andra fordon som låter heter "brrr". Bollar som kommer bort under någon möbel heter bara "b". Han trycker sig platt mot golvet, pekar och utstöter sitt b-ljud ända tills någon kommer och hjälper honom.
Och hans babbel låter alltmer som riktigt prat. Bara utan ord ännu.
Häftigt.

Full frys

2010-11-03T19:04:00.002+01:00

Jag bor tillsammans med en hamster, och det har smittat av sig på mig. Vi handlar väldigt mycket mat.
Idag har jag gått igenom innehållet i vår frys. Eller rättare sagt våra frysar. Vi har två stycken jättestora frysar (ca 175 cm höga), och de är fulla båda två. Jag tror vi har mat för minst ett halvår i dem!
Vad sägs till exempel om:

6,5 kg wokblanding
3 kg haricots verts
4,5 kg bönor
5,5 kg quornprodukter
4 kg oxfile
2 lammlår
30 stora fiskfiléer

Och detta var alltså enbart det vi har mest av...
Vi borde klara oss ett tag.

Vaccination

2010-11-02T21:58:00.002+01:00

Idag var det dags för lillparveln att vaccineras. Min tappra lilla plupp var endast iförd blöja, och insvept som en liten romare i mammas rosa sjal, när jag bar in honom i doktorns rum - det var så kallt på mottagningen och vi fick vänta ganska länge efter den obligatoriska vägningen och mätningen innan det var vår tur. Först var det spännande. Att bli lyssnad på hjärta och lungor med en lång, svart slang, med kall metallplatta på, av vitklädd farbror som gjorde konstiga miner. Men sedan var det inte lika kul, när den konstiga farbrorn skulle klämma och vrida på lilla parvelkroppen. Och värst av allt. När man skulle sitta stilla, fastklämd i mammas famn, när konstiga farbrorn och leende tanten som kom in, stack varsin stor nål i parvelns båda smala små kycklinglår...
Men han är så tapper min lille son. Han grät när de stack, men strax därpå ville han läsa bok och titta på en gullig räv som stod på fönsterbrädet.

Men på kvällen kom obehaget tillbaka. Lilla sötnosen hade ont i sina lår, gnällde och ajade när han ville sätta sig på huk. Lille stackaren.
Fast det blev bättre med Alvedon, och nu sover han gott sedan fyra timmar tillbaka.
Jag hoppas att det är helt bra tills imorgon.

En halvtimme i garderoben

2010-11-01T12:07:00.002+01:00

Nu har jag varit hos frisören. Jag är nöjd med min nya frisyr, men överraskad över att jag plötsligt hamnade i garderoben igen. Det är väldigt längesen jag kom ut, och längesen jag aktivt undvek att säga att jag lever tillsammans med en kvinna.
Märkligt hur det plötsligt sker!
Frisörskan var en kvinna i min egen ålder. Lite à la Gulletussan. Hon berättade att hon varit nervös inför att jag skulle komma, då hon förra veckan när jag bokade min tid kunde höra att jag är svensk. Hon visste ju inte om jag skulle prata danska eller svenska med henne när jag var där, och hon hade försökt att lära sig svenska på några dagar nu, genom att se svensk TV.
Men hon hade gett upp när hon insåg att hon inte förstod ett enda ord.
Nu var hon så lättad över att jag pratade danska, och att hon kunde förstå mig.
Gulligt som i Gulletussannaivt måste jag säga.
Och så var det det här med baaaaaaaaarnen. NM var med när jag bokade tiden, så självklart kom det många frågor om baaaaaaaarnet.
Och om barnets faaaaaaaaar.
Som han ju inte haaaaaaaaaaar.
Och i det sammanhanget hade jag i vanliga fall utan att tveka sagt att jag lever med en kvinna.
Men det sa jag alltså inte till denna Gulletussafigur.
Så det blev en halvtimme i garderoben således.
Märkligt som det kan bli i relation till en del personer.