NM älskar att åka hiss. Han har full koll på alla som finns på tågstationer och i de köpcentra som finns i vår närhet. Idag när vi åkte hiss var den en man i 30-årsåldern som gapskrattade åt NM. NM satt med ryggen mot mig, så jag var övertygad om att mannen skrattade åt någon rolig min som NM gjorde. Men så var det inte.
- Jag skrattar för att han ser exakt ut som en jag känner, sa han
- Så lustigt, svarade jag och log.
Mannen kunde inte sluta skratta.
- Han ser EXAKT ut som han, sa han och lämnade hissen. Fortfarande skrattandes.
Var det månne donatorns vän vi mötte?
Det tror jag nu inte, men i stunder som denna är det ju omöjligt att inte komma att tänka på att jag inte vet hur donatorn ser ut. Inte som vuxen i alla fall.
2 kommentarer:
Märklig situation. Det är ju väldigt sällan jag tänker på donatorn. Särskilt om man jämför nu när S finns med vilken tankemöda jag la ner på att välja rätt, då!
Men i den där situationen, ja då är det ju omöjligt att låta bli.
Sambons brorson liknar min sambo mer än sin far, vilket hade varit en oroande tanke om inte vi varit tvungna att göra 4 IVF-er med mikroinjektioner för att åstadkomma vår son...
Skicka en kommentar