Skrutten är otroligt mammig nu. I vanliga fall kan han leka själv, åtminstone en del stunder i taget, och vara nöjd med att komma och leka i närheten av mig eller Frk A. Men den senaste veckan och just nu ska man vara med honom varje sekund. Och det räcker inte med att vara i närheten, om det så bara är en meter bort. Då kommer han och hämtar en, och rycker bestämt i ens hand tills man sätter sig på golvet precis där han vill ha en.
Om inte, då skrynklas hela det lilla ansiktet ihop i en hjärtskärande gråt.
Kurragömma ska det lekas också, runt soffan, det är ju så roligt. I vanliga fall brukar han uppskatta att man dyker upp lite här och där, men inte nu. Nu pekar han på den del av soffan där man ska sticka fram sitt huvud, och då, bara då är det roligt att bli överraskad. Om mamma försöker göra just det - överraska - genom att titta fram någon helt annanstans är det inte roligt. Inte roligt alls.
Jag tycker mig ana en 1½-årsseparationsångest.
Bara att härda ut antar jag. Och tänka på att ju bättre vi klarar oss igenom det här, desto bättre blir det sen. Lilla unge, så mycket det finns att lära i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar