Det går bra med min danskkurs. Det gör det faktiskt. Men det har varit en stor tröskel för mig att övervinna, att börja försöka prata och uttala alla de märkliga ljuden.
Efter åtta veckors kurs fungerar det riktigt bra, och jag har börjat umgås lite md en mamma och hennes son från legestuen. Med dem har jag aldrig pratat något annat än danska, och så tänker jag att det ska förbli. Det är ju annars alldeles för enkelt att bara ramla tillbaka till att prata svenska. De flesta förstår ju vad man säger, om inte första så åtminstone andra gången, eller med lite omformulering.
Vi ska till legestue idag igen. Lillungen tycker om det, och det är så roligt att se honom med de andra barnen. Han är ganska avvaktade och observerande. Men om någon börjar leka med något som väcker hans intresse så går han helt sonika dit och tar det, så mamma går efter, lämnar tillbaka och förklarar att man inte får ta det andra leker med. Man kan titta på eller leka med något annat och vänta på sin tur.
Det bryr han sig inte om, förstår ju inte. Men visst är det viktigt att han lär sig.
Jag får ofta höra lite ursäktande kommentarer om att han ju är pojke... att pojkar ju är på det viset. Jag tycker dock inte att det är någon ursäkt alls. Pojkar får inte heller ta andras saker! Vuxna män gör tyvärr ofta det, men en sådan vuxen man önskar jag inte att den här lilla pojken ska bli. Jag tycker att ursäkten ligger i att han är ett år och inget annat. Det är därför han tar vad han vill ha utan att förmå att bry sig om någon annan. Men som sagt. En liten ettåring måste få lära sig. På ett så respektfullt sätt som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar