Missfall på distans

Det är märkligt med tid och hur den förändrar saker och ting. Jag äter p-piller mot pms, och det händer att vi skrattar åt en bristfälligt fertil flata på p-piller. Häromdagen berättade jag för Frk A att jag överraskande hade fått mens, mitt i p-pillerknaprandet. Det kanske är ett för tidigt missfall, skojade Frk A, och jag fnissade glatt åt möjligheten att hon skulle lyckats göra mig gravid.
För två år sedan hade ingen av oss tyckt att det var något att dra på munnen åt.
Det har hänt så mycket sedan dess. Ett helt liv. Bokstavligt talat.

Jag håller på att packa ihop en del saker inför den förestående flytten, och igår hittade jag en ultraljudsbild från min första graviditet. Ett litet knyte som då sparkade för fullt i min mage och viftade med sina små armar. Och det var så märkligt att se den bilden nu. En liten människa som aldrig blev.

Tidigare var det bara smärtsamt och stopp att tänka på det eller se bilderna. Inget mer.
På ett helt annat sätt än tidigare undrade jag nu med hela mig vem den lilla människan skulle ha blivit om han eller hon hade fått bli. Trots att jag hade fått se den lilla krabaten på ultraljud två gånger innan jag fick det första missfallet så har jag aldrig tidigare riktigt undrat över vilken person den där lilla skulle kunna ha blivit. Det är förstås för att NM nu finns som jag tänker annorlunda, som det får en annan dimension.
Men det är inte svårt längre. Det gör inte ont.
Det blir snarare någon slags lätt sorgsen eller förundrad känsla. En möjlighet som inte blev, en svindlande tanke. Värd all respekt.
Men avslutad.
Livet är här och nu, och jag är så tacksam för allt som lett mig hit.