När hjärtat går sönder

Vi åkte till Sverige i tisdags. Jag och NM. Frk A körde oss till flygplatsen och mitt hjärta gick sönder när jag såg Frk A och NM säga hejdå till varandra. Han klamrade sig fast runt hennes hals och pussade henne om och om igen. Ville inte släppa.
Och så min egen sorg ovanpå det.
Det var för mycket.
Så med tunga steg gick jag sedan mot säkerhetskontrollen och såg min älskling genom fönstret när hon gick mot bilen.
Det känns så oerhört fel att vi ska vara ifrån varandra så mycket. Men räddningen är att tänka på att vi faktiskt ska vara tillsammans mycket också.
En av tusen fantastiska saker med att ha barn tycker jag är att man inte hinner gräva ner sig i vare sig sorg eller självömkan. Det händer hela tiden saker som man måste förhålla sig till här och nu. Som redan i säkerhetskontrollen till exempel, då NMs leksaksbuss väckte rabalder och fick röntgas två gånger och handbagaget gås igenom manuellt. Oerhört spännande för en liten en, och ganska komiskt för en större en också.

Nu har det gått några dagar och vi har installerat oss i mormors och morfars källare. Emellanåt öppnar sig en avgrund av saknad i mig. Däremellan lever vi på. Och på tisdag kommer Frk A och pojkarna hit. Vi ska låna min brors hus och ha lite sportlov. Ser väldigt mycket fram emot det. Och det trasiga hjärtat läker lite vid tanken.