Nu sitter jag på tåget på väg till jobbet. Första dagen efter långa, långa mammaledigheten. NM blev 18 månader igår och vi var hos frisören. Frisyren blev inte alls som mamma hade tänkt sig, men NM är sötast i världen iallafall. Det kändes sorgligt att vinka hejdå till honom genom fönstret imorse, även om han mest var förtjust över att se Toyotan rulla. Jag tror att bilar är det han älskar mest av allt i hela världen...
Nu ska han vara ensam hemma med mormor och morfar, och mamma ska gå tillbaka till arbetet och se om hon kommer ihåg någonting.
Redan nu på väg dit vet jag att jag minns det mesta. Det känns inte som 20 månader sedan jag jobbade sist. Men det är det.
Apropå inget så läste jag i tidningen igår att de barn som väntas av de gravida på den olagliga surrogatkliniken i Bangkok riskerar att bli statslösa. De väntande mödrarna är i många fall inte de biologiska.
Stackars kvinnor, stackars barn. Och möjligen stackars väntande människor runtom i världen, om de nu inte visste att surrogatkliniken var olaglig. Fy vilken härva.
1 kommentar:
Oj oj oj, nu blev jag nervös. 20 månader, de är länge. Samtidigt som de är väldigt väldigt kort tid så de kommer gå utmärkt på jobbet. Jag håller tummar och hoppas på en uppdatring om inte all för långt framtid om hur de gått :-)
Skicka en kommentar