Jag kände igen mig på jobbet även om jag än så länge inte har haft chansen att undersöka hur kompetent jag är efter min långa frånvaro. Dagen har helt och hållet gått åt till att ordna med inloggningar och lösenord till alla datoriserade system à la Fort Knox som används på sjukhuset. Efter sex timmar har jag lyckats skaffa mig tillgång till alla utom ett.
Den största överraskningen med att komma tillbaka var att uppleva vilken otroligt dålig luft vi har på arbetsplatsen! Och förvånande nog har jag, trots den mycket välbekanta instängdheten i luften, aldrig medvetet tänkt på det förr. Den nästan lika stora överraskningen var att jag efter bara några timmar kunde känna en viss känsla i kroppen som jag identiferar som en känsla av stress. Jag känner igen den helt och hållet men jag har aldrig tänkt på den som "stress" förr. Bara som en normal känsla av att vara på jobbet.
Intressant, tycker jag. Kanske har jag aldrig tidigare varit så mycket i kontakt med mig själv som nu efter nästan två års mycket skyddad tillvaro? En tillvaro där allt har styrts av NM's, mina och familjens behov. Nu blir världen större igen. På gott och ont.
Det är faktiskt väldigt kul att vara tillbaka. Och oj vad jag längtar efter min lille son!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar