Vilket välkomnande jag fick vid hemkomsten igår! En liten kille som om och om igen kastade sig om halsen på mig, tjöt av lycka och utdelade 1000 miljoner blöta pussar. Han var på gott humör och hade haft en riktigt bra dag på öppna förskolan med mormor och morfar, god aptit vid alla måltider och spännande lek all vakentid.
De tre timmar vi hade tillsammans efter att jag kommit hem och innan NM skulle sova kändes verkligen som kvalitetstid - bara mys och glädje - och jag slogs av att just kvalitetstid på det sättet har vi nog aldrig riktigt haft. Det har ju liksom funnits obegränsad tillgång till mig i 1½ år, så det var - måste jag säga - härligt att få känna sig så eftertraktad igen.
Nu när jag åkte hemifrån på morgonen hade NM inte vaknat än. Det känns svårt. Jag är säker på att han kommer att klara det alldeles utmärkt, men sorgligt känns det. Jag vill gärna finnas där som det sista på kvällen och det första på morgonen. Men, men, den tiden kommer igen, och då ska jag inte behöva åka hemifrån kvart över 5 för att vara på jobbet klockan 7. Den här resvägen är helt sjuk! Nu är det dock ingen som tvingar mig att vara på jobbet klockan 7, jag kan faktiskt börja när jag vill. Men jag föredrar att börja tidigt för att få längre ledigt på eftermiddagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar