Stackars oss

Idag blev det dags att åka till akuten igen med min rygg. Den här gången kunde jag inte ta mig dit själv. Jag kunde inte gå för egen maskin!
Röntgensvaret var klart och det är inget alarmerande diskbråck i dagsläget som kräver operation (thank God!), men ett antal disksänkningar i ländryggen. Otäckt. Och förbaskat ont. Som att ha en kaststjärna snurrandes med svanskotan som nav. Har fått kryckor och ännu mer smärtstillande, samt blivit sjukskriven en vecka och fått remiss till MR för att se bättre vad som egentligen hänt.
Skittrist alltihop. Ska vara vaksam på om jag får problem med att kissa. Isåfall ska jag komma tillbaka.
Fy fabian vad jag inte tycker om det här!
Imorgon ska jag boka tid hos sjukgymnast. Nu ska den här ryggen stärkas och friskna till. Basta! Så här kan ju inte NM ha det. Och inte mamma heller förstås. Men det känns allra värst med tanke på NM. Som det är nu kan jag omöjligen ta hand om honom själv, och han blir jätteledsen när jag inte kan lyfta upp honom eller följa med honom dit han vill... Fy så sorgligt.