De senaste dagarna har mitt huvud och hjärta varit delvis ockuperat av en Femmisväns olycka. Vi fick kontakt för snart fyra år sedan. I början av maj fick jag ett missfall i vecka 12+nåt. Hon gjorde sitt första försök på dansk klinik i maj, och jag mitt första i juni. Hon är tio år yngre än jag och jag var övertygad om att hon skulle lyckas bli gravid före mig. Jag var lite avundsjuk på det. När tiden gick, med tidiga missfall för oss båda fortsatte jag, med statistiken som stöttepelare, att vara säker på att det skulle gå bra för henne mycket snart, medan det för min del blev mer och mer tveksamt. Vi trampade på och jag passerade 37 och 38 år. Men några dagar före min 39-årsdag föddes min son. Hon väntade fortfarande. Äldre, men fortfarande så biologiskt ung.
Och så lyckades graviditeten för henne bli mer bestående till slut, och det var verkligen, verkligen på tiden!
Det gör så fruktansvärt ont i mig för hennes skull, att det då ändå skulle sluta så här även denna gång. Det är så grymt, så vidrigt orättvist. Statistik är skit när det handlar om individer, och rättvisa finns inte i världen. Det borde så klart inte vara någon nyhet, men ändå är det svårt att acceptera och mitt hjärta vägrar att förlika sig med det.
Jag vill ha rättvisa, jag vill ha lyckliga slut! Och jag vill inte ha bottenlös smärta för någon på vägen.
1 kommentar:
det finns ingen rättvisa. jag har märkt det senaste veckorna då så mkt fruktansvärt orättvist inträffat.
varför kan inte de som inte bör/ska ha barn få vara de som inte lyckas? det finns många sådana, där barn far illa. där barn kommer få det underbart fint borde de komma direkt.
Skicka en kommentar