Mat, frustration och mammas problem

NM är lite lat ibland. Eller "bekväm" är kanske ett mindre värdeladdat ord. Och han har fått lov att vara det. Ensambarn som han ju är, och oändligt uppassad av både mormor och morfar under den tid de har haft hand om honom innan dagisstarten. Om någon leksak hamnar på någon plats där det innebär ansträngning att få fram den vinkar han envetet åt det hållet och förväntar sig att man hämtar den åt honom. När han var mindre gjorde jag det ofta (typ alltid). Inte nu längre. Numera är det så uppenbart en vana och inte ett riktigt hjälpbehov. När han inte får den service han varit van vid blir han antingen väldigt arg, eller så skrattar han och hämtar den själv. Det får vara på vilket sätt det vill för mig, men visst känns det trevligast med det sistnämnda.

Ett annat bekvämlighetsområde är matsituationerna. NM har inte varit särskilt intresserad av att äta själv, och han har sedan han var riktigt liten inte tyckt om att bli kladdig om fingrarna. Han håller upp dem, tittar kritiskt på dem och så har vi lett lite och torkat bort det. Det är ju så gulligt. Eller var... Numera börjar jag tycka att det är frustrerande. Det är ju bara lite kladd. Inget farligt. Slicka bort det, eller låt det vara. Men så tänker ju inte han efter alla dessa månader. Så klart.

Han har också varit väldigt sen med att få tänder, och därför har mat med riktigt fast, eller iallafall hård, konsistens fått vänta lite längre än vanligt. Och på grund av ovan nämnda kladdfobi har jag inte förväntat mig av honom att han ska äta mjuk och kladdig mat själv. Eller orkat? En kombination förstås...

Men nu är NM snart 21 månader gammal. De flesta barn (är jag ganska säker på, visst är det så?) äter själva vid det laget. Och plötsligt vill jag att han ska äta själv. Det säger sig självt att han inte omedelbart kan det bara för att jag vill det. Och efter så här lång tids matning är det också ganska uppenbart att han gärna ser att den proceduren upprätthålls. Varför inte? Om mamma matar kan man ju pyssla med annat skoj under tiden. Brandbilar, elefanter eller flaggor.

Så nu är det nya rutiner som gäller. Jag försöker få honom att äta sin mat själv och jag äter min. Det går verkligen inget vidare och det är oerhört frustrerande. Så till den grad frustrerande att jag blev tvungen att fråga mig själv varför just detta är så frustrerande. I vanliga fall är jag en ganska tålmodig person. Och då kom jag fram till att det nog beror på att han nu går på dagis, och på dagis äter nästan alla barn själva, och pinsamt nog har jag svårt att stå ut med att NM inte kan äta själv när de andra barnen kan det. Jag måste lugna ner mig lite. I vanliga fall bekymrar det mig inte ett dugg om NM är sen med något som de flesta barn klarar tidigare, men just detta drabbar mig tydligen av någon anledning. Så med den insikten avslutar jag med att detta måste förbli mitt problem, inte NMs. Visst måste han lära sig äta själv. Men i sin takt. Inte bara vips över en natt på grund av att mamma väldigt plötsligt tycker att han borde kunna bara för att många andra kan...

Simma lugnt mamma får man kanske säga. Och jobba på.

Men förresten... Ni som har barn i samma ålder, eller som haft det. Hur har ätandet funkat för era små? Och kanske framför allt... hur har det varit om det inte har fungerat enligt era eller andras planer..?