onsdag 20 juli 2011

Bula och personal

NM ramlade ur sängen imorse. Jag såg inte hur det gick till för jag var på väg uppför trappan med välling, men jag hörde dunsen i golvet. Oj, vad han var ledsen den lille stackaren. Grät och grät och behövde tröst. Och sen kom bulan. Stor och blå i pannan... Lille killen. Men han hämtade sig snabbt, den här gången också...

På dagis märks det att han är trygg med dem han känner. Under sommaren är det ibland personal från andra förskolor, och igår när jag skulle lämna honom var det bara en inhoppare från ett annat dagis där. En ung tjej som jag rakt av kan säga att jag inte gillar. Jag har bara träffat henne några gånger, men mitt intryck är inte bra. Jag uppfattar henne som alldeles för passiv och tillbakadragen för att iallafall min son ska ty sig till henne. Men igår fanns bara hon till hands. Övrig personal brukar vara helt fantastiska på att hjälpa till med vinkning i fönstret och hejdåritualen. Men den här tjejen stod på avstånd och betraktade när NM blev ledsen för att jag skulle gå. Och när hon skulle försöka göra någon slags insats lyfte hon upp honom på ett lika klumpigt sätt som vilken femåring som helst skulle göra - ett bakifrånlyft under armarna så att han blev hängande från hennes mage och neråt, med fötterna strax ovanför golvet. Det gjorde inte honom lugnare precis. När jag sedan kom ut och skulle vinka till honom i fönstret hade hon lämnat honom ensam där. Och han var otröstlig. Så tycker inte jag att det ska vara när vi skiljs åt. Visst blir han ledsen ibland när jag går, men inte vill jag ha att han får stå där och gråta förtvivlat alldeles ensam!
Så jag gick in och gjorde om. Eftersom det var dags för frukost fick han sitta på sin stol med sin älsklingsbil. Han lugnade sig och vi sa hejdå. Han var förstås inte direkt glad då heller, men det var iallafall ett kontrollerat avsked.
Idag när vi kom till dagis var det annan personal där. Sådana som hälsar ordentligt på barnen och "tar över" så att man lugnt och stillsamt kan säga hejdå och gå, och se att ungen har det bra. Vilken tur vi har att den vanliga personalen är så bra!

Inga kommentarer: