Oro

Vi är många i vår nya familj. Fem personer närmare bestämt. Frk A och hennes halvstora pojkar, jag och lille NM. Men sedan är vårt lilla system ju större än så. De stora pojkarna har ju en far som i hög grad påverkar allas vår tillvaro.

När vi bestämde oss för att flytta till Köpenhamn hade denne far ett arbete där han var borta flera veckor i sträck. Sedan hade han pojkarna halva tiden av det han var hemma. Vi insåg att det skulle bli en svår process att flytta, men inte ogörlig alls. Men svårt på den nivå vi trodde blev det inte. Det blev värre.

Denne far blev skogstokig. Det visste vi att han skulle bli, eftersom det är så han har reagerat på precis allt ända sedan skilsmässan. Han är en mycket speciell och på många sätt obehaglig person. Jag har aldrig träffat honom, för det har han totalvägrat från början och ever since. Men jag har ändå fått höra mycket från honom genom aggressiva brev och mail. Mest ställda till Frk A förstås, men även till mig.

Om man bortser från hans galenskap (som jag väljer att tro åtminstone är endast partiell, även om jag inte alltid är helt säker) så kan jag absolut förstå att han blev upprörd över beslutet om att flytta. Det är ett stort steg givetvis, men så som omständigheterna var så hade det kunnat låta sig göra. Det hade kunnat lösas.

Men så blev det vårdnadstvist. Pojkarnas far bytte arbete för att inte var borta veckovis. Domaren vågade inte fatta ett slutgiltigt beslut innan det var dags för skolstart efter sommarferien, och valde att "spela säkert" och inte ändra på någonting. Dvs han ville låta pojkarna bo kvar tills vidare där de var, trots en dom deras far har emot sig, trots att det inte varit han som tagit hand om pojkarna under deras uppväxt, trots att han aktivt skrämt barnen från att våga välja flytt framför det välkända med mera med mera. Trots att hans planering om vem som skulle se efter barnen när han arbetade, fortfarande långt bort från hemmet, var hans flickvän sedan fem månader tillbaka...

Det slutgiltiga beslutet skulle fattas senare.

I förra veckan var det dags för möte i rätten igen. Den här gången slutade mötet dock där allt borde ha börjat! Domaren beslutade att det behöver göras en utredning för att ta reda på hur barnen har det och hur de mår. Detta baserades bland annat på att pojkarna nu, på grund av deras fars nya arbete, är ensamma hemma i 14 av dygnets 24 timmar. Flickvännen som skulle ta hand om dem har flytt, enligt barnens utsago efter att hon fick veta att hans barn nu var hennes ansvar, samt på grund av att barnen gett uttryck för rädsla för honom.

Utifrån vad pojkarna väljer att säga till oss så borde det vara glasklart att beslutet borde bli att de skulle få det bättre här. Men sedan vet vi förstås inte om det de säger till oss är vad de verkligen tänker och känner, och om det är samma saker som de säger till andra eller inte. Barn är ju så lojala, och man kan verkligen inte vara säker på att de inte bara säger det som de tror att andra vill höra...

Det är och har varit en hård tid på många sätt. Mest för Frk A givetvis. Utifrån omständigheterna tycker jag att vi har varit ena mästare på att få vardagen att fungera jättebra trots det svåra. Framför allt är det förstås Frk A som är mästaren.

Nu väntar vi på utredning och beslut. Vet ingenting om hur det kommer att gå.
Och jag är urusel på ovisshet. Jag vill agera. Jag vill förbereda mig och veta hur landet ligger framför mig.

Jag har sagt till Frk A, att om beslutet fortsatt blir detsamma, att pojkarna ska stanna där de är, så förstår jag om hon vill flytta tillbaka. Det skulle jag ha gjort i hennes situation.
Men jag kan för egen del inte flytta tillbaka dit.
Jag vill inte bo på den lilla orten.
Jag har inget arbete där, och ser inte riktigt hur mina och NMs möjligheter till det liv jag önskar för hans del skulle se ut där.
Så vi har pratat om ifall Frk A i så fall skulle flytta tillbaka varannan vecka och bo med barnen, och att hon sedan kommer och bor med mig och NM varannan vecka.
Det skulle absolut kunna låta sig göra, även om det inte på något sätt är vad jag önskar... Vad någon av oss önskar.

Om beslutet istället blir att pojkarna ska bo med oss. Ja, då är det ju enklare. På vissa sätt iallafall.
Då bor vi bara här, och pojkarna åker till sin far på helgerna. När han är hemma. Eller iallafall har möjlighet att vara det...

Samtidigt har oron kring detta också börjat grumla runt i mig. Pojkarna mår inte bra. Det är uppenbart. Hur blir det om man flyttar på dem nu?
När vi flyttade i början av sommaren hade vi planerat det bra med boende och ledig tid för att hjälpa dem att finna sig tillrätta här. Om de ska flytta nu är förutsättningarna annorlunda. Och kriget som pågått sedan ett drygt halvår har också påverkat dem mycket.
Så ibland undrar jag om det verkligen är rätt att flytta dem nu?

Men nu är det inte någon av oss inblandade som ska fatta det beslutet. Det är utredarna. Experterna.

(Jag är själv expert i vissa sammanhang. Har i de sammanhangen många andra experter omkring mig. Det får mig att bli mycket rädd för vissa experter. Men skepsisen måste läggas åt sidan. Fram med experterna bara. De måste hur som helst vara bra mycket bättre än att ingen utomstående alls har försökt sätta sig in i hur barnens situation i verkligheten ser ut.)

Det finns inget beslut som blir bra på alla sätt för alla inblandade i den här frågan.
Det oroar.
Och hur det blir med det ena och det andra påverkar helt och hållet hur jag ska tänka kring mitt och NMs boende, mitt pågående arbetssökande, dagis för honom, planeringen av min kvarvarande föräldraledighet. Mitt nu. Vårt nu.
Skitsvårt är vad det är.
Allt är på standby.
Och jag har inget vettigt att säga om det i nuvarande läge.
Men jag behövde skriva av mig.
Någon som har något vettigt att säga i frågan? Eller ovettigt för den delen?
Shoot!