Hjärtknip

NM är än så länge en lite skeptisk dagiskille. Varje gång jag pratar om dagis med honom ser han mycket allvarlig ut och tittar noggrant på mig när jag pratar om dagis och allt roligt man får göra där, om kompisarna och de snälla fröknarna.

När det var dags att gå hemifrån imorse talade jag om för honom att nu var det dags att gå ner och ta på skor och jacka och gå till dagis. Först gick han till trappan för att backa ner, men så fick han fart och rusade tillbaka in i sitt rum. Släckte lampan och smällde igen dörren. När jag öppnade den backade han, gestikulerade argt med händerna att jag skulle gå ut, så och babblade han sitt ordlösa men mycket begripliga babbel.
- Jag vill inte gå till dagis. Jag vill vara hemma.
När jag inte gick ut pekade han på gardinen och ville att jag skulle dra ner, och så lade han sig på madrassen som vi läser saga på på kvällen och pekade att jag skulle ligga bredvid. Det skulle vara kväll. Mamma skulle läsa saga. "Vem är arg" var boken han valde, som så ofta när han faktiskt är upprörd, och som han frustrerat ratar när allt är bra.
Men det var inte kväll utan morgon, och det skulle inte läsas saga, utan promeneras till dagis.
Jag tog honom i knät och sa att vi ska gå till dagis. Han satt stilla i min famn en stund och lutade sig mot min hals. Sedan följde han med till trappan och gick med på att åka vagn till dagis.

Lilla, duktiga, stora gubben.
Så ont det gör i mammahjärtat när han sedan gråter stora tårar när jag ska gå. Hur hårt han kramar mjukisbilen jag ger honom som tröst. Hur allvarligt han ser på mig när han vinkar från frökens famn genom fönstret till mig, när jag ler och ler så övertygande jag bara förmår och går med säkra steg därifrån...

Men jag påminner mig om att det enda sätt på vilket jag kan lära honom att våga sånt han oroar sig för, är att visa honom att allt är som det ska, att respektera hans känslor men hjälpa honom igenom dem.
Tusan så svårt.
Men skönt sen när vi träffas igen på eftermiddagen. Hans pussar och kramar och glada skuttsteg när vi går ut från dagisområdet, och han omsorgsfullt hjälper till att stänga grinden bakom oss.
Hejdå dagis. Vi ses imorgon!