Jaja jag ger mig

Jag vet att dagis inte heter dagis utan förskolan. Ändå brukar jag säga dagis. Varför? Ja, jag har väl aldrig riktigt fattat vad det skulle vara för fel på det lilla ordet. Ända sedan jag var liten och själv gick på ett sådant har jag älskat det, och nu älskar jag att NM älskar att vara på sitt.
Men så läser jag hos Gullgossens mamma att jag hindrar löneutvecklingen för pedagogerna på NMs "piiiiiip" om jag fortsätter att kalla det för "piiiiip". Och inte vill jag väl det. Jag tycker att de fantastiska människorna som jobbar på både "piiiiip" och förskolan är värda massor av lön, men om nu inte lönesättande klantskallar förstår vilket oerhört viktigt och oändligt ansvarsfullt arbete de har för att jag säger "piiiiip" så kan jag nog minsann säga förskolan.
Nu måste jag sova fast jag visst inte kan så bra just inatt. Det gör både NM och Frk A. Och vi ska alla upp tidigt imorgon. NM ska till förskolan och jag och Frk A ska till våra jobb. Och det är inte för att förlöjliga eller förminska det jag skrivit ovan, för visst förstår jag poängen, men jag kan inte låta bli att undra om jag också skulle kunna höja min lön om jag slutade kalla mig psykolog. Vår lön står i likhet med pedagogernas inte heller i relation till vår utbildningslängd. Så är det ju tyvärr ofta i kvinnodominerade yrken. Att kalla oss alla för män är så klart lite drastiskt, men människor kunde ju vara en början. Eller barnen när det handlar om de små individerna som går på förskolan. Det tycker jag att pedagogerna på förskolan också kunde ta med som en del i det övriga arbetet, för det är alldeles för mycket pojkar och flickor i barnens värld. Fast det blev en utvikning från ämnet. Inte mindre viktig dock.