Min son börjar få kompisar. Det är underbart att gå till dagis där NMs kompis S står och väntar i fönstret. Så snart de får syn på varandra skrattar de åt varandra och börjar leka. Ibland stampar de i golvet och skrattar. Ibland pekar en åt något håll, och så springer de dit, båda två. Och snabbt vinkar NM åt mig och säger "hejdå mamma!". Jag ska gå. Han är en stor kille. Han klarar sig.
Häromdagen hörde jag honom ha sin första verbala dialog med ett annat barn. En liten flicka som han brukar leka med kom fram till honom. "ny tröja" konstaterade hon. NM tittade glatt på sin tröja, pekade på den med båda pekfingrarna och sa "mommo moffa". Och det var ju sant. Han hade fått den av dem.
Och nu är det bra att ha nåt trevligt att tänka på när vi har ett bakslag och NM vägrar sova pust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar