Imorgon

Imorgon börjar jag jobba. Imorgon börjar jag jobba. Imorgon börjar jag jobba.
Eventuellt är detta det enda jag kommer att tänka på på hela dagen.

Godnatt

NM är nu för tiden helt på det klara med när det är läggdags. Han dricker välling och vi läser saga i min säng, sedan är det tandborstning i tvättstugan och godnatt i spjälsängen i hans rum. Ganska länge har han vinkat godnatt till andra i familjen när det dags för det, men nu utdelas godnattvinkningarna generöst till höger och till vänster. Bokstavligt talat. Från det att vi går från sagoläsningen i mitt rum till spjälsängen i hans rum är det ett evigt vinkande, till lampor, till tavlor, till leksaker, till dörrar - till allt som i hans värld är oerhört spännande.
Ingen kan älska livet och tillvaron som en sån här liten människa...

Babyfabriker som argument för ja till surrogatmödraskap

Det finns många skäl till att surrogatmödraskap borde bli tillåtet i Sverige. Bland annat för att undvika utnyttjande av fattiga människor i tredje världen, och upprättande av så kallade babyfabriker
Det finns kvinnor som alldeles frivilligt vill hjälpa andra att få barn.
Varför inte tillåta det?

Den homofobiske kiropraktorn

Jag åkte till akuten igår. Det var omöjligt att ta sig igenom dagen utan starkare smärtstillande, och eftersom det inte finns någon fungerande vårdcentral där jag just nu är fick det bli akuten. Tabletterna hjälper en del och idag fick jag en tid hos en kiropraktor.
Jag har varit hos kiropraktorer två gånger i mitt liv. Det har inte varit så bra. De har mest pratat en massa flum och inte gjort några direkt knakande behandlingar på det sätt jag trott att kriopraktorer skulle göra. Men idag så träffade jag en knäckkiropraktor! Han lyckades göra underverk med min rygg. Visst gör det fortfarande ont, men jag kan gå, jag kan stå, jag kan sitta utan att grimasera och ge ifrån mig mer eller mindre kvävda skrik.
Och det var inget flumsnack alls.
Däremot var den skicklige kiropraktikern den största homofob jag träffat. Och faktiskt inte på något direkt otrevligt sätt. Han hade "helt enkelt" en fobi för bögar och berättade om tidigare erfarenheter av att ha blivit uppvaktad av killar. Han såg helt gråtfärdig ut när han pratade om detta.
Snacka om att vara skräckslagen!
Frågan är bara för vem?

Can´t move

Det låter liksom mer dramatiskt på engelska, och dramatiskt känns det när jag faktiskt inte klarar av att ta mig upp ur sängen på mindre än tio minuter, inte klarar av att gå utan att grimasera och ge ifrån mig ofrivilliga grymtningar och inte klarar av att lyfta NM ur sängen, än mindre lägga honom i den.
Min rygg är heltrasig.
Imorgon har jag en tid hos kiropraktor. Jag hoppas vid Gud att han kan hjälpa mig!

Vardagssaknad

Det blev en bra vecka trots allt. NM tillfrisknade snabbt och vi har haft en mysig och rolig vinterferie. Nu har familjen April återvänt till Danmark, men nästa fredag kommer Frk A tillbaka.
Det jag saknar mest när vi är så här långt borta från varandra är vardagen. Att bara ha möjlighet att säga något oviktigt i förbifarten. En få en kram och en puss när man passerar varandra i all hast. Att bara vara i närheten av varandra.
Men man får lov att vänja sig vid det här också. Vi har ju provat det förr.

Idag har NM och jag varit på öppna förskolan. Jag märker hur mycket jag har saknat kontakt med föräldrar till barn i samma ålder som NM! Det är minst lika nyttigt för mig som för honom att se hur andra barn i hans ålder är och beter sig, och att se hur deras föräldrar förhåller sig till dem.
Men nu är min ledighet snart slut... Om en vecka börjar jag jobba igen.

Kräknatt och trasig rygg

Vi är i min brors hus. Frk A, alla tre pojkarna och jag. Huset är fint men kallt och ligger långt från civilisationen. Ja, iallafall så långt att man inte tar sig härifrån utan bil.
 Frk A och pojkarna ska åka skidor på dagarna och NM och jag ska vara här.
Men så blev NM sjuk. Han var så varm att man nästan brände sig på honom under natten och på morgonkvisten kräktes han på riktigt för allra första gången i sitt liv. Han var ingen kräkbebis, och de enstaka gånger han kräktes medan han ammade kom det bara nån liten mjölkskvätt. Men ett stort barn kräks som ett stort barn.
Och ovanpå det har min rygg gått sönder. Det har pågått ett tag och blir bara värre och värre. Jag överdoserar Ibuprofen för att hålla mig i schack, för att klara av att lyfta NM och luta mig över spjälsängen. Utan smärtlindring har jag svårt att röra mig. Blir det inte bättre snart måste jag uppsöka läkare och hoppas på att jag inte fått tillbaka mitt gamla diskbråck... Det känns oroväckande likt.
Men det känns olustigt att vara mitt i ingenstans men en sjukling, en trasig rygg och ingen bil. Så vi flyttar till mina föräldrar idag. Allihop.
Inte den vecka vi hade tänkt oss precis, men ändå en bättre vecka utifrån omständigheterna.
Gud vad vi börjar bli trötta på att flytta!

Donator med underbett?

Idag har jag varit med NM hos tandläkaren. Orsaken till besöket var att jag, när vi var på BVC i fredags, nämnde att hans tänder i underkäken går framför dem i överkäken när han biter ihop. Han har underbett helt enkelt. BVC-sköterskan tyckte då att jag skulle kontakta Folktandvården. Jag ringde imorse och nämnde vad det gällde, och så fick vi en tid redan idag.
Känns lite bisarrt att gå till tandläkaren med någon som bara har sex tänder. Ja, fler är det faktiskt inte än, trots att han är 17½ månad. Två uppe och fyra nere. Han ser ut som en liten piraya, eller ibland som Gudfadern när han skjuter fram underkäken.
Naturligtvis gör man ingenting åt underbett hos en så liten knatte, men de sa att det är ovanligt att det är så uttalat hos någon som inte fått sina riktiga tänder än.
- Hur ser det ut i släkten? Är det fler som har underbett? frågade tandläkaren.
Det är första gången den frågan dyker upp. Om släkten.
Så jag svarade att NM kommit till med hjälp av donator, och att jag därför inte vet hur halva hans genetiska påbrå ser ut. Kanske har de underbett hela bunten?
Och gärna för mig. NM är den sötaste lilla underbettskillen i hela världen.

När hjärtat går sönder

Vi åkte till Sverige i tisdags. Jag och NM. Frk A körde oss till flygplatsen och mitt hjärta gick sönder när jag såg Frk A och NM säga hejdå till varandra. Han klamrade sig fast runt hennes hals och pussade henne om och om igen. Ville inte släppa.
Och så min egen sorg ovanpå det.
Det var för mycket.
Så med tunga steg gick jag sedan mot säkerhetskontrollen och såg min älskling genom fönstret när hon gick mot bilen.
Det känns så oerhört fel att vi ska vara ifrån varandra så mycket. Men räddningen är att tänka på att vi faktiskt ska vara tillsammans mycket också.
En av tusen fantastiska saker med att ha barn tycker jag är att man inte hinner gräva ner sig i vare sig sorg eller självömkan. Det händer hela tiden saker som man måste förhålla sig till här och nu. Som redan i säkerhetskontrollen till exempel, då NMs leksaksbuss väckte rabalder och fick röntgas två gånger och handbagaget gås igenom manuellt. Oerhört spännande för en liten en, och ganska komiskt för en större en också.

Nu har det gått några dagar och vi har installerat oss i mormors och morfars källare. Emellanåt öppnar sig en avgrund av saknad i mig. Däremellan lever vi på. Och på tisdag kommer Frk A och pojkarna hit. Vi ska låna min brors hus och ha lite sportlov. Ser väldigt mycket fram emot det. Och det trasiga hjärtat läker lite vid tanken.

Den mest fantastiska människan

Det är inte mycket fart på bloggandet här... Flytten tar tid, eller iallafall energi. Om mindre än två dygn flyger jag och NM tillbaka till Sverige. Flyttlasset kommer dagen efter. Vi ska bo hos mormor och morfar en tid, och i min brors övernattningslägenhet när Frk A är hos oss. Först i maj får vi tillgång till huset.

Frk A är en fantastisk människa. DEN mest fantastiska människan om jag får göra en rent objektiv uppskattning. Tillsammans med henne är det så mycket som blir möjligt. Jag planerar något till henne när hon fyller år, och jag ser så mycket fram emot att ge henne det. När jag fyllde år fick jag en förlovningsring tillsammans med en non-proposal, dvs en mycket romantiskt genomförd förfrågan om jag vill lova att vi aldrig gifter oss. Det var den finaste present jag kunde få. Jag vill inte gifta mig, men jag vill gärna vara förlovad. Men Frk A förtjänar så mycket. Och jag skulle vilja överraska henne lite oftare. Men ofta känner jag att inga överraskningar är stora eller bra nog för den mest fantastiska av alla.