Närapå nattsudd

Jag sitter uppe och surfar, trots att jag borde gå och lägga mig. Jag kan unna mig det eftersom morfar och mormor är på besök, och eftersom de kommer vilja leka med NM typ hela dagen imorgon. Ja, faktiskt hela veckan!
Så jag har oceaner av egentid, känns det som. Är jag trött så kan jag vila. Jag ska till frisören och jag ska hinna kolla igenom allt vi har i frysen. Jag kanske ska ta ett bad och läsa en bok. Städa huset i lugn och ro.
Jihaaaa! Egentid är superlyxigt! Det tyckte jag ofta förr också, men aldrig på samma... hm... nästan desperata och halvmaniska sätt. Skynda hinna koppla av och vara effektiv och komma ifatt och vila och bara vara... Typ...

Museum och morföräldrar

Igår var jag och NM på Femmisträff på Nationalmuseum i Köpenhamn. NM älskade de stora rummen där man kunde springa efter de andra barnen. Det fanns också en fantastisk barnavdelning med utställningar som lämpade sig för barn i alla åldrar. Oj, så spännande det var för en liten kille som just nu (och både tyvärr och tack och lov aldrig mer) betraktar sig själv som Master of the universe.
Han är så fantastisk min lilla unge. Vill allt. Kan mycket. Men långt ifrån allt.

Idag kommer mormor och morfar hit! Det ser jag fram emot, och NM kommer att bli så glad när de kommer. Det blir han alltid.

En underbar natt, och förmiddag

Igår eftermiddag skippade sonen eftermiddagsluren. Han stod upp i spjälsängen, hoppade upp och ner, skakade galler, kastade sig ner i madrassen och höll på att skratta ihjäl sig varje gång jag kom in för att lägga honom ner. Efter en timme var det bara att ge upp.
Jag var lite rädd när barnvakten kom, att han skulle vara helt hopplös på kvällen när jag var på kurs, men han hade skött sig alldeles utmärkt, och när jag kom hem somnade han snabbt.
Och sov. Och sov. Och sov. Tolv timmar i sträck, ända till klockan kvart över sju! Underbart!

Idag har vi varit och lekt hos NMs kompis M. M har så många roliga leksaker och det var high life ända tills det var dags att åka hem. Och väl hemma föll NM ögonblickligen i sömn i sin säng.
Det är så fantastiskt när allt bara fungerar!
Och mamma har fått umgås och prata danska hela förmiddagen. Jag tror vi hade nästan lika roligt, jag och NM.

Lyxfällan

Jag har lekt Lyxfällan med mig själv ikväll. Jag har gått igenom alla mina bankpapper för hela året och tittat på mina inkomster och utgifter.
Det går inte ihop någonstans, och nu är jag så trött och yr att jag mår illa och verkligen måste gå och lägga mig.
Som tur är har jag inte tagit några lån. Bara från mig själv. Från pengar som jag inte vet hur många jag behöver till att betala en massa skatt nästa år.
Att leva på föräldrapenning är ingen lek.
Särskilt inte när man har lekt att man inte alls lever på föräldrapenning.
Måste knåpa ihop ett besvärligt litet ord:
B U D G E T.

Men först måste jag sova.

Det tuffa arbetet, sömn

NM har lärt sig att sova. Han var inte bra på det till att börja med, och det har varit ett hårt slit med fasta rutiner varje, varje dag som till sist har gett utdelning. Ibland när vi minns tillbaka, Frk A och jag, är det helt bisarrt hur det trixades, vaggades, ammades, sjöngs, vagnades och gicks, timme efter timme, för att få honom att sova. Några timmar. Tills det var dags igen. Under natten somnade han förvisso om ganska snabbt om han blev ammad. Men inte alltid. Det var tuffa tider. Verkligen. Månad efter månad efter månad.

Sedan körde jag med Baby Whisperer-schema, och det var också tufft.
Men det hjälpte. Han lärde sig somna utan hjälp. Av trötthet. Av sig själv.
Och det hjälpte att sluta amma. Väldigt snart började han då att sova hela nätter. Möjligen med ett kort uppvak eller två, om han sparkat av sig täcket eller drömt något.

Nu har han sovit bra ganska länge. Men jag är fortfarande tacksam för det. Varje dag!
Livet är så mycket lättare att leva när man får sova på natten!

Att lära sig danska och att inte ta andras saker

Det går bra med min danskkurs. Det gör det faktiskt. Men det har varit en stor tröskel för mig att övervinna, att börja försöka prata och uttala alla de märkliga ljuden.
Efter åtta veckors kurs fungerar det riktigt bra, och jag har börjat umgås lite md en mamma och hennes son från legestuen. Med dem har jag aldrig pratat något annat än danska, och så tänker jag att det ska förbli. Det är ju annars alldeles för enkelt att bara ramla tillbaka till att prata svenska. De flesta förstår ju vad man säger, om inte första så åtminstone andra gången, eller med lite omformulering.

Vi ska till legestue idag igen. Lillungen tycker om det, och det är så roligt att se honom med de andra barnen. Han är ganska avvaktade och observerande. Men om någon börjar leka med något som väcker hans intresse så går han helt sonika dit och tar det, så mamma går efter, lämnar tillbaka och förklarar att man inte får ta det andra leker med. Man kan titta på eller leka med något annat och vänta på sin tur.
Det bryr han sig inte om, förstår ju inte. Men visst är det viktigt att han lär sig.

Jag får ofta höra lite ursäktande kommentarer om att han ju är pojke... att pojkar ju är på det viset. Jag tycker dock inte att det är någon ursäkt alls. Pojkar får inte heller ta andras saker! Vuxna män gör tyvärr ofta det, men en sådan vuxen man önskar jag inte att den här lilla pojken ska bli. Jag tycker att ursäkten ligger i att han är ett år och inget annat. Det är därför han tar vad han vill ha utan att förmå att bry sig om någon annan. Men som sagt. En liten ettåring måste få lära sig. På ett så respektfullt sätt som möjligt.

Världens minsta violin spelar min klagosång

Lillkillen och jag är inte friska. Inget allvarligt, bara varsin envis förkylning. Hans har varit värst, men är nu bättre, och min är på väg att springa om.
Trött, tröttare, tröttast.

Idag har vi fullt program, med legestue (öppen förskola), läxläsning för min del när han sover och sedan danskkurs ikväll. Helst vill jag inte missa något av det, men just nu sitter jag här och väntar på att skrutten ska ta sin morgonlur, och funderar på hur jag ens ska orka ta på mig rena kläder. Drog på mig de smutsiga (gröt- och vällingsmutsiga) från igår, när det var dags att kliva upp vid halvsexsnåret. Har iallafall fått i mig lite te. Allt annat smakade äckligt.

Favoritsysselsättningar

Lilla mirakelparveln har en massa favoritsaker. Jag tänkte skriva om några av dem här.

• Teletubbies. Han kan sitta lugn i knät nästan hur länge som helst och bara titta, skratta och rysa av förtjusning. Sen blir han trött. Gnuggar sig i ögonen och vill bli lagd i sin säng. Efter en Teletubbiesomgång somnar han för det mesta väldigt gott.

• Dörrar. Han älskar att öppna och stänga dörrar, smälla i dem och putta skjutdörrar fram och tillbaka. Han är imponerande skitduktig på att inte klämma sina små, supersöta fingrar.

• Bollar. Han har fem stycken, och oftast vill han leka med allihop på en gång. Han rullar dem så att de krockar och skrattar hejdlöst åt detta. Han blir väldigt arg när de rullar in under något, och lägger sig då som en platt groda på golvet och stirrar på det frustrerande objektet tills någon kommer och tar fram det.

• Bilar. Både stora och små, leksaksbilar och riktiga bilar. Brrrrrrr säger han förtjust. När vi är ute kan han ägna massor av tid åt att springa vid sidan av mammas bil och peka på den ena detaljen efter den andra. Blinkers, Toyotalogga, nyckelhål, baklykta, framlykta, registreringsskylt. Om och om igen. Små bilar inomhus skjutsar han ibland in under trappgrinden så de dunsar nerför trappan till källaren där de stora killarna bor när de är här. Då får man ju en anledning att komma ner dit, och har han riktig tur får han sedan alldeles själv klättra uppför alla trappstegen.

• Gå ut. Det är nästan det roligaste som finns att vara utomhus. När behovet blir tillräckligt stort kommer han dragandes från hallen med en av sina skor, eller en av mammas. Det är väldigt svårt att avleda honom om det nu är så att det inte alls är lämpligt att gå ut. Men för det mesta är det lämpligt och vi är mycket ute i trädgården, på lekplatserna i närheten, på promenad med vagnen eller på cykeltur.

• Dammsugaren. Och det är sån tur att han älskar den eftersom han är en mästare på att smula. Det är de stora killarna också. Och i ärlighetens namn är både jag och Frk A ganska duktiga på det själva, så dammsugaren är en vän för oss alla.

• Fjärrkontroller. Helst de som verkligen fungerar. De gamla avlagda som vi har gett honom att leka med är inte alls lika spännande.

• Burkar med lock. Jisses vad det är kul att ta av och lägga på lock. Varför finns det inte ett arbete som heter lockhanterare?

• Torkställningar. När man springer in under dem så får man handdukar och lakan i ansiktet, och det säger ju sig självt att det är hur mysigt som helst!

• Fåglar. Konstiga djur som hoppar på gatan eller flyger högt, högt upp i luften.

Ja, listan kunde göras mycket längre. Det blir den kanske en annan dag.

Älskade tvåbening

Sonen är snart 14 månader gammal. Tiden har gått otroligt snabbt.
Och så väldigt långsamt.

Underverket är en fullkomlig, liten människa nu, i miniatyrformat. Han vinglar hit och dit, springer fort, fort och vill så mycket mer än vad han i verkligheten klarar av.
Frustrationen, när något inte går som han har tänkt sig, är enorm. Och glädjen när han lyckas med något är så hjärteknipande och värmande att jag närapå vill äta upp honom.
Konstigt uttryck det där, att vilja äta upp nån... Det är klart att man inte vill det, men ändå låter det så bra att säga det...

Frk A och jag har flyttat till Köpenhamn. Jag söker jobb och det är betydligt svårare än vad jag någonsin hade kunnat tro. Det går trender i mitt yrke. Just nu är det inte min inriktning som är i ropet, och det är trist när man läser annons efter annons och ser att man har fel inriktning. Nästan en B-examen. Och sedan har jag en doktorsexamen ovanpå den, och det är definitivt ingen fördel när man söker jobb där sådan examen inte krävs. För då är man överkvalificerad.
Pust.
Men det måste lösa sig. Det måste det ju.

Fertilitetsturisten gör comeback

Jag bloggade tidigare under namnet Fertilitetsturisten, men jag valde att sluta då min son föddes. Jag hade många läsare, och alla jag kände visste att jag bloggade. Det kändes för mycket till sist, för privat. Men jag saknar bloggandet, och jag tänker nu försöka mig på det igen. Om någon i min närmaste familj hittar hit så ber jag er att inte läsa. Vi pratar ju så mycket ändå... Och jag behöver bloggen som en privat ventil. Så tack för att ni respekterar detta.

Men till er andra! Välkomna!
Jag har försökt mig på lösenordsskyddat bloggande på wordpress, men det funkar inte för mig. Jag är en Blogger-tjej helt enkelt. Jag har också försökt att starta några andra bloggar, men det har runnit ut i sanden. Jag är och förblir Fertilitetsturisten. Att blogga som någon annan går inte.
Så här är jag igen.
Fertilitetsturisten är tillbaka.
Skriver om Fertilitetsturistens son.