Snöfredag

Det snöar och snöar och jag är ensam hemma ikväll. Eller nästan iallafall, NM är hemma, men han sover.

Idag var jag på anställningsintervju här i Köpenhamn. På dansk. Det gik meget godt. Men så får vi se om jag får det.
Och vad jag säger om jag får det.
Vi lutar mer och mer åt att försöka inrätta vårt liv så att jag och NM flyttar till Skåne, och att Frk A bor med oss när hon arbetar i Köpenhamn, och med pojkarna när hon är i deras lilla by.
Vi får se om allt faller på plats.

Jag tycker väldigt mycket om att bo i Danmark. Men jag saknar Sverige. Framför allt är det tryggheten jag saknar. Tryggheten i föräldraförsäkringen. Att man faktiskt får vara hemma när ens barn är sjukt. Jag saknar att ha tryggheten i en arbetslöshetsförsäkring. Det finns det förstås här också, men ingen jag har rätt till om jag blir arbetslös här, eftersom jag ju inte har arbetat här ännu. Jag saknar tanken om NM på ett dagis av en modell jag känner till, med personal som kan prata med honom på samma språk som jag pratar, och som jag kan prata med om viktiga saker, med ord som är mina...

Nu ska jag ägna den här lugna gräsänkakvällen åt makaroner och TV. Mys!

Snö

Det har snöat och NM har för första gången lekt i det där kalla, vita. Han verkade inte så där överdrivet imponerad, utan gick mest runt i trädgården och tittade på precis det som han i vanliga fall brukar intressera sig för att titta på. Men efter att ha pulsat runt en stund satte han sig ner och klappade på snön med vantarna. Och sedan, innan jag hann stoppa honom, gjorde han som han brukar göra i badkaret. Han älskar ju vatten, och ofta håller han andan och doppar sitt ansikte ner under vattenytan. Det gjorde han nu också, fast i snön. När han är i badkaret brukar han dyka upp med flaxande armar och ett lyckligt skrattande. Men nu i trädgården gav han ifrån sig ett överraskat illvrål och försökte titta upp, men ögon, näsa och mun var igenmurade av snö.
Stackaren.
Han hämtade sig dock snabbt från den obehagliga överraskningen, men han försökte inte titta så nära på snön någon mer gång. Iallafall inte idag.

Långbänksrekrytering

Det finns många skillnader mellan Danmark och Sverige. Faktiskt fler än man omedelbart kan tro.
En skillnad gäller rekryteringsförfarande när man ska anställa nya medarbetare. I Sverige kan det dröja en evighet efter sista ansökningsdag innan man hör något som helst. Och det gäller oavsett om man blir kallad till intervju eller ej. Att skicka bekräftelse på mottagen ansökan är det nästan ingen som gör. Har bara varit med om det hos dem som har ett automatiskt svarsmail som bekräftar att mailet gått fram.
I Danmark har jag fått bekräftelse på mottagen ansökan snart efter att jag skickat den. Här har man redan i annonsen angivit på vilka dagar anställningsintervjuerna ska hållas, och därmed angivit när man senast kommer att höra något om man blir kallad.
Stor skillnad.
På fredag ska jag på intervju här i Köpenhamn. Är egentligen mer intresserad av ett jobb i Malmö där ansökningstiden gick ut igår, men de har ingen aning om när de ska hålla intervjuer. Det blir "så småningom" när "alla har tid", och när de "har hunnit läsa igenom ansökningarna", för de vet de heller inte helt ännu "när de ska få tid med".
Frustrerande.

Funderar och tänker

Det är så mycket som är ovisst just nu. Arbete. Boende. Var ska jag arbeta? Var ska pojkarna bo? Var ska jag bo, vi bo?
Allt beror på hur det blir med minst en annan sak. Och vi råder inte helt över utgången av det hela. Jag reagerar som alltid på ovisshet med att vilja agera. Att ta saker i egna händer och skaffa mig kontroll över det som kontrolleras kan. Och det jag kan göra just nu är att flytta. Att bestämma att detta är för ovisst och den säkraste vägen är att här och nu se vad som i nu är möjligt, och ta mig dit, om det nu iallafall är så att det är där vi hamnar... Att det om några månader visar sig att vi ändå inte kan bo kvar.
Men om utfallet istället skulle bli att vi trots allt kunde bo kvar?
Ja, då skulle det vara väldigt, väldigt tråkigt att ha agerat i förtid.
Och samtidigt. Om jag väntar... och det blir så att vi måste flytta. Ja, då är det vid det laget väldigt, väldigt besvärligt om jag inte redan har gjort det.
Moment 22 gånger fem!

Lek

NM har börjat initiera lekar på egen hand. Sånt som att läsa böcker och så har han efterfrågat ganska länge, och kravlat ur sängen efter vällingen på morgonen för att hämta en viss bestämd bok, men nu börjar det bli mer avancerat. Lekar där nallar och krokodiler är inblandade, och med styrning av mig förväntas dansa eller hoppa på vissa sätt när han får olika leksaker att spela på ett eller annat sätt.
Oerhört underhållande.
Och helt klart ett tecken på stor intelligens. Som förälder hittar man väl alltid bevis för just det tror jag :-)
Min stora, duktiga son!

Klippt

Idag tog vi NM till frisören för första gången. Danmarks egen Gulletussa, som klippte mig för ett par veckor sedan, fick också rätta till min frisyr. Frk A har nämligen noterat att jag blivit helt snedklippt i nacken, men nu ska det tydligen vara åtgärdat.

NM satt nästan alldeles stilla i mitt knä medan han blev klippt, och har nu för första gången något som är en riktig frisyr.
Men precis som innan är han världens sötaste!

Hund och elefant

Idag har NM lekt med en ny kompis. Kompisen heter G och har en mamma som är svensk. Så nu har NM två kompisar. Eller tre, om man räknar med hunden som vi just nu passar. Och det måste man absolut, för hunden är helt klart NMs allra bästa vän. NM springer efter honom och kramas, och hunden fogar sig snällt i detta.

Igår ville NM inte sova när det var läggdags. Gång på gång fick vi gå in till honom och lägga honom ner i sängen igen. Ett tag satt jag på en stol bredvid sängen för att få honom att lugna ner sig. Han låg på sidan, alldeles stilla. Andades tyngre och tyngre. Just som jag skulle resa mig och gå ut ur rummet utbrast plötsligt den allra ljusaste och gulliga lilla stämman:
- Titta!!!
Och upp flög en liten hand med en elefant! Jag visste inte att han hade gömt den under täcket.
Svårt att hålla sig för skratt då.

Barndop igen

Idag var vi på barndop igen. Den här gången var lille NM med. Det var då väldigt vad han tyckte det var spännande att vara i kyrkan. Så mycket att titta på. Så mycket eko att testa! Ljus att titta på. Psalmer att lyssna på. Och prästens konstiga röst som hördes från alla möjliga håll i lokalen när hon pratade i sin mikrofon.

Och efter champagnen, kaffet och tårtan fanns ett helt kyrkrum att utforska tillsammans med de andra barnen. Eller tillsammans med de andra är mycket sagt. Han försökte springa efter så gott han kunde, som en hjälplös liten svans hängde han på, in och ut ur bänkraderna, upp och nedför trappan till altaret. Men en mycket glad svans var han. Rent av extatisk.

Och nu är vi hemma och Frk A ger honom ett bad innan det är dags att sova.
Mamma dricker vin.
Och tänker på hur många svenska ord det är som jag till vardags i det här landet försöker se upp att använda när jag pratar med NM i sociala sammanhang med danska åhörare.
Svans till exempel. Knäpp och knäppa, bolla, bössa, kossa, kusse, snava och mås för att nämna några.
Ja, ja, det var en utvikning som inte hade med barndopet att göra. Snarare med vinet.

Mysljus

Idag regnar det. Hela tiden. Men NM ville ändå gå ut förstås. Och eftersom han älskar vatten passade han på att hoppa i sitt livs första vattenpöl! Att se hans glädje över stänkande, grumligt höstslaskvatten var obetalbart!

Vi gick promenad också, och passerade skolans administrativa lokaler. Det lyste från fönstren av typiska kontorslysrör i taken. Likadana i alla rum. En man satt vid ett skrivbord, inbegripen i ett samtal med en kollega.
Oj, så mysigt det såg ut!
Jag kommer på mig själv med att då och då längta efter att börja jobba igen.

Med silverslev i mun

En del sägs vara födda med silversked i munnen. NM har skaffat sig en silverslev. Han har själv rotat fram den ur en av de förbjudna och barnsäkrade lådorna. Jag vet inte hur han bär sig åt när han pillar upp dem, för jag har ännu inte lyckats ertappa honom, men han har väl fattat hur spärren fungerar.
Och så spatserar han stolt runt i huset, med silverslev i munnen.

Nästan full koll

NM älskar inte bara hjul. Han älskar Teletubbies också.
Oftast ser vi dem på hans dvd i datorn där man matar in skivan från sidan.
Någon gång ser vi den på TVn.
Det ville NM göra idag.
Han hämtade skivan och försökte febrilt stoppa in den på sidan av TVn.
När det misslyckades tryckte han skivan mot TV-skärmen.
Länge länge och tålmodigt försökte han.
Klart killen hade förtjänat en stunds tittande på TVn...

Tant i vägen

NM älskar som sagt hjul. Igår träffade vi en kvinna i rullstol. Lycka, tänkte NM och kravlade efter henne varthelst hon rullade. Lite sur blev han dock när han själv ville köra stolen och få hjulen att snurra. Rullstolen rörde sig inte ur fläcken hur mycket han än ansträngde sig. Synd på en så fin manick, att det ska sitta en tant i den, tror jag att NM tänkte.

Vores dejlige barnepige

Frk A är i Jylland och jag skulle på danskakurs idag. För tillfällen som dessa har vi anlitat en barnvakt. En gymnasietjej som bor längre ned på gatan. Vi fick henne rekommenderad av andra grannar med barn på gatan, och vi fick omedelbart ett mycket positivt intryck av henne första gången vi träffade henne.
Och NM tycker mycket om henne. Han blir glad när han ser henne, men inledningsvis också lite skeptisk, eftersom han vet att hennes ankomst betyder att mamma ska gå ut.
Men barnvakten hittar för det mesta något spännande att engagera honom i, så att han glömmer bort att vara ledsen och så att mammahjärtat inte behöver gå sönder av hans hjärtskärande gråt när hon skyndar till tåget.
Eftersom NM varit ett barn som har haft svårt för att sova har vi skonat både honom och barnvakten från läggningsmomentet. Men eftersom han blivit så mycket bättre på att sova, bestämde vi för några dagar sedan att det var dags att prova.
Barnvakten fick komma hit igår, för att prova att lägga honom under coachning av Frk A. Meningen var att hon skulle handleda barnvakten i hur vi brukar göra när vi går in till honom och lägger honom när han ställer sig upp och skriker, eller bara leker.
Men det enda som hände var att hon gick in och lade honom. Kom ut. Och behövde aldrig gå in igen. Han somnade.
Skönt, tänkte vi. Men så där lätt är det ju inte alltid. Så hur skulle det nu gå när hon idag skulle vara ensam med honom vid läggdags?
Jag skyndade hem från kursen, beredd på att gå in i kampen.
Men hepp....
Här satt barnvakten och såg TV medan sötaste snällkillen sov gott i sin säng. Samma som igår. Ingen gråt, inget gnäll, inget bus. Bara sömn.
Vi funderar på att hyra in barnvakten varje kväll...

Oro

Vi är många i vår nya familj. Fem personer närmare bestämt. Frk A och hennes halvstora pojkar, jag och lille NM. Men sedan är vårt lilla system ju större än så. De stora pojkarna har ju en far som i hög grad påverkar allas vår tillvaro.

När vi bestämde oss för att flytta till Köpenhamn hade denne far ett arbete där han var borta flera veckor i sträck. Sedan hade han pojkarna halva tiden av det han var hemma. Vi insåg att det skulle bli en svår process att flytta, men inte ogörlig alls. Men svårt på den nivå vi trodde blev det inte. Det blev värre.

Denne far blev skogstokig. Det visste vi att han skulle bli, eftersom det är så han har reagerat på precis allt ända sedan skilsmässan. Han är en mycket speciell och på många sätt obehaglig person. Jag har aldrig träffat honom, för det har han totalvägrat från början och ever since. Men jag har ändå fått höra mycket från honom genom aggressiva brev och mail. Mest ställda till Frk A förstås, men även till mig.

Om man bortser från hans galenskap (som jag väljer att tro åtminstone är endast partiell, även om jag inte alltid är helt säker) så kan jag absolut förstå att han blev upprörd över beslutet om att flytta. Det är ett stort steg givetvis, men så som omständigheterna var så hade det kunnat låta sig göra. Det hade kunnat lösas.

Men så blev det vårdnadstvist. Pojkarnas far bytte arbete för att inte var borta veckovis. Domaren vågade inte fatta ett slutgiltigt beslut innan det var dags för skolstart efter sommarferien, och valde att "spela säkert" och inte ändra på någonting. Dvs han ville låta pojkarna bo kvar tills vidare där de var, trots en dom deras far har emot sig, trots att det inte varit han som tagit hand om pojkarna under deras uppväxt, trots att han aktivt skrämt barnen från att våga välja flytt framför det välkända med mera med mera. Trots att hans planering om vem som skulle se efter barnen när han arbetade, fortfarande långt bort från hemmet, var hans flickvän sedan fem månader tillbaka...

Det slutgiltiga beslutet skulle fattas senare.

I förra veckan var det dags för möte i rätten igen. Den här gången slutade mötet dock där allt borde ha börjat! Domaren beslutade att det behöver göras en utredning för att ta reda på hur barnen har det och hur de mår. Detta baserades bland annat på att pojkarna nu, på grund av deras fars nya arbete, är ensamma hemma i 14 av dygnets 24 timmar. Flickvännen som skulle ta hand om dem har flytt, enligt barnens utsago efter att hon fick veta att hans barn nu var hennes ansvar, samt på grund av att barnen gett uttryck för rädsla för honom.

Utifrån vad pojkarna väljer att säga till oss så borde det vara glasklart att beslutet borde bli att de skulle få det bättre här. Men sedan vet vi förstås inte om det de säger till oss är vad de verkligen tänker och känner, och om det är samma saker som de säger till andra eller inte. Barn är ju så lojala, och man kan verkligen inte vara säker på att de inte bara säger det som de tror att andra vill höra...

Det är och har varit en hård tid på många sätt. Mest för Frk A givetvis. Utifrån omständigheterna tycker jag att vi har varit ena mästare på att få vardagen att fungera jättebra trots det svåra. Framför allt är det förstås Frk A som är mästaren.

Nu väntar vi på utredning och beslut. Vet ingenting om hur det kommer att gå.
Och jag är urusel på ovisshet. Jag vill agera. Jag vill förbereda mig och veta hur landet ligger framför mig.

Jag har sagt till Frk A, att om beslutet fortsatt blir detsamma, att pojkarna ska stanna där de är, så förstår jag om hon vill flytta tillbaka. Det skulle jag ha gjort i hennes situation.
Men jag kan för egen del inte flytta tillbaka dit.
Jag vill inte bo på den lilla orten.
Jag har inget arbete där, och ser inte riktigt hur mina och NMs möjligheter till det liv jag önskar för hans del skulle se ut där.
Så vi har pratat om ifall Frk A i så fall skulle flytta tillbaka varannan vecka och bo med barnen, och att hon sedan kommer och bor med mig och NM varannan vecka.
Det skulle absolut kunna låta sig göra, även om det inte på något sätt är vad jag önskar... Vad någon av oss önskar.

Om beslutet istället blir att pojkarna ska bo med oss. Ja, då är det ju enklare. På vissa sätt iallafall.
Då bor vi bara här, och pojkarna åker till sin far på helgerna. När han är hemma. Eller iallafall har möjlighet att vara det...

Samtidigt har oron kring detta också börjat grumla runt i mig. Pojkarna mår inte bra. Det är uppenbart. Hur blir det om man flyttar på dem nu?
När vi flyttade i början av sommaren hade vi planerat det bra med boende och ledig tid för att hjälpa dem att finna sig tillrätta här. Om de ska flytta nu är förutsättningarna annorlunda. Och kriget som pågått sedan ett drygt halvår har också påverkat dem mycket.
Så ibland undrar jag om det verkligen är rätt att flytta dem nu?

Men nu är det inte någon av oss inblandade som ska fatta det beslutet. Det är utredarna. Experterna.

(Jag är själv expert i vissa sammanhang. Har i de sammanhangen många andra experter omkring mig. Det får mig att bli mycket rädd för vissa experter. Men skepsisen måste läggas åt sidan. Fram med experterna bara. De måste hur som helst vara bra mycket bättre än att ingen utomstående alls har försökt sätta sig in i hur barnens situation i verkligheten ser ut.)

Det finns inget beslut som blir bra på alla sätt för alla inblandade i den här frågan.
Det oroar.
Och hur det blir med det ena och det andra påverkar helt och hållet hur jag ska tänka kring mitt och NMs boende, mitt pågående arbetssökande, dagis för honom, planeringen av min kvarvarande föräldraledighet. Mitt nu. Vårt nu.
Skitsvårt är vad det är.
Allt är på standby.
Och jag har inget vettigt att säga om det i nuvarande läge.
Men jag behövde skriva av mig.
Någon som har något vettigt att säga i frågan? Eller ovettigt för den delen?
Shoot!

Vinter och vikt

Det börjar bli vinter här. Inatt har det varit riktigt kallt och vattenpölar hade frusit till is på morgonen. Det är inte den roligaste tiden som väntar, men vintern kommer sannolikt på det stora hela att vara mildare här än i Stockholm. Det är något att vara glad över tycker jag.

NM springer omkring som ett litet vimmelskaft i huset. Tittar upp och ner medan han rusar fram, har händerna på ryggen och vinglar. Dock oftast utan att ramla.

Han äter väldigt bra just nu. Det är skönt. Jag tror att han har gått upp lite i vikt medan mormor och morfar har varit här. Det är bara bra. Lillparveln var för en vecka sedan 81,5 cm lång och vägde 10,6 kg. Jag känner bebisar som är betydligt yngre, hans faetter till exempel, som väger mer än honom. Men så är han ju också ett oerhört, ja verkligen oerhört, aktivt litet barn...
Tack och lov för att vi lyckades få ordning på sömnen!!!

Dop och ålderdom

Dopceremonin igår var jättefin, och det lutar nog åt att vi vill att NM också ska döpas. Men frågan och när och var kvarstår fortfarande. Kanske tar vi tag i den, endera dagen... Det är ju lite bra om det hela blir av innan han fyller 10 år...

Eftersom vi har haft möjlighet till barnvakt hela veckan av mina föräldrar som är på besök, passade Frk A och jag på att gå ut igår kväll. Dansa, skulle vi.
Vi började kvällen med middag på en indisk restaurang. Därefter navigerade vi med hjälp av vår Köpenhamnska gaymap till ett ställe som vi först inte kunde hitta ingången på, och som sedan visade sig hade slagit igen. Så vi gick till Masken och tog en öl.
Och fick en liten chock över hur gamla vi har blivit.
Alla var så unga. Så otroligt, osannolikt unga.
Vi satt som de mammor vi ju också är och halvkvävdes i röken. Om ett ställe är tillräckligt LITET får man fortfarande röka på krogen i Köpenhamn. Sjukt men sant.
Även om vi inte drog blickarna till oss som något annat än två lite småborgerliga morsor på stan så hade vi jättetrevligt. Och roligt åt dem vi såg.
När klockan var elva gick på över gatan till Cosy bar och tog varsin cola. Där kände vi oss inte alls fullt lika gamla.
Men trötta.
Och någon dans hann det aldrig bli.
Vi lämnade stället vid kvart i tolv. Även om det var väldigt tidigt att komma hem, för två som bestämt sig för att dansa, så var det längesen jag kom hem så sent som halv ett på natten.
Trots vår upptäckt av vår begynnande ålderdom var det en bra kväll.

Dop

Idag ska vi på barndop. Det är NMs faetter som ska döpas. NM är inte döpt. Jag har velat för mycket fram och tillbaka. Har inte kunna bestämma mig för om det skulle bli av eller inte. Har inte kunnat bestämma mig för hur det i så fall skulle gå till, och inte heller var.
Så han blir nog inte döpt. Jag tror inte det i alla fall...
Men idag ska vi alltså till kyrkan. Minns faktiskt inte när jag sist var i en sån...

Pratsam på sitt eget lilla vis

Man kan inte riktig säga att NM har börjat prata än, men nästan. Enstaka ord kommer det faktiskt nu!
Han säger numera "titta" och "titta där", helt korrekt. Han har sagt något liknande ganska länge, men det har inte låtit helt rätt förrän nu.
Han säger också "tåg" när vi ser ett, och "tack" eller "tak" när han får något i handen. Om man erbjuder honom något som han inte vill ha skakar han på huvudet väldigt tydligt och med mycket viktig min.
Och bil, eller andra fordon som låter heter "brrr". Bollar som kommer bort under någon möbel heter bara "b". Han trycker sig platt mot golvet, pekar och utstöter sitt b-ljud ända tills någon kommer och hjälper honom.
Och hans babbel låter alltmer som riktigt prat. Bara utan ord ännu.
Häftigt.

Full frys

Jag bor tillsammans med en hamster, och det har smittat av sig på mig. Vi handlar väldigt mycket mat.
Idag har jag gått igenom innehållet i vår frys. Eller rättare sagt våra frysar. Vi har två stycken jättestora frysar (ca 175 cm höga), och de är fulla båda två. Jag tror vi har mat för minst ett halvår i dem!
Vad sägs till exempel om:

• 6,5 kg wokblanding
• 3 kg haricots verts
• 4,5 kg bönor
• 5,5 kg quornprodukter
• 4 kg oxfile
• 2 lammlår
• 30 stora fiskfiléer

Och detta var alltså enbart det vi har mest av...
Vi borde klara oss ett tag.

Vaccination

Idag var det dags för lillparveln att vaccineras. Min tappra lilla plupp var endast iförd blöja, och insvept som en liten romare i mammas rosa sjal, när jag bar in honom i doktorns rum - det var så kallt på mottagningen och vi fick vänta ganska länge efter den obligatoriska vägningen och mätningen innan det var vår tur. Först var det spännande. Att bli lyssnad på hjärta och lungor med en lång, svart slang, med kall metallplatta på, av vitklädd farbror som gjorde konstiga miner. Men sedan var det inte lika kul, när den konstiga farbrorn skulle klämma och vrida på lilla parvelkroppen. Och värst av allt. När man skulle sitta stilla, fastklämd i mammas famn, när konstiga farbrorn och leende tanten som kom in, stack varsin stor nål i parvelns båda smala små kycklinglår...
Men han är så tapper min lille son. Han grät när de stack, men strax därpå ville han läsa bok och titta på en gullig räv som stod på fönsterbrädet.

Men på kvällen kom obehaget tillbaka. Lilla sötnosen hade ont i sina lår, gnällde och ajade när han ville sätta sig på huk. Lille stackaren.
Fast det blev bättre med Alvedon, och nu sover han gott sedan fyra timmar tillbaka.
Jag hoppas att det är helt bra tills imorgon.

En halvtimme i garderoben

Nu har jag varit hos frisören. Jag är nöjd med min nya frisyr, men överraskad över att jag plötsligt hamnade i garderoben igen. Det är väldigt längesen jag kom ut, och längesen jag aktivt undvek att säga att jag lever tillsammans med en kvinna.
Märkligt hur det plötsligt sker!
Frisörskan var en kvinna i min egen ålder. Lite à la Gulletussan. Hon berättade att hon varit nervös inför att jag skulle komma, då hon förra veckan när jag bokade min tid kunde höra att jag är svensk. Hon visste ju inte om jag skulle prata danska eller svenska med henne när jag var där, och hon hade försökt att lära sig svenska på några dagar nu, genom att se svensk TV.
Men hon hade gett upp när hon insåg att hon inte förstod ett enda ord.
Nu var hon så lättad över att jag pratade danska, och att hon kunde förstå mig.
Gulligt som i Gulletussannaivt måste jag säga.
Och så var det det här med baaaaaaaaarnen. NM var med när jag bokade tiden, så självklart kom det många frågor om baaaaaaaarnet.
Och om barnets faaaaaaaaar.
Som han ju inte haaaaaaaaaaar.
Och i det sammanhanget hade jag i vanliga fall utan att tveka sagt att jag lever med en kvinna.
Men det sa jag alltså inte till denna Gulletussafigur.
Så det blev en halvtimme i garderoben således.
Märkligt som det kan bli i relation till en del personer.